Två barn i huset

Min träning är att bevara harmonin och lugnet. Att vila i väntan och vetskapen om att ingenting är för evigt och ändå är livet just så. Känslor kommer och går. Tankar förändras och är aldrig permanenta.

Det är så skönt när jag har sällskap av barnen. Det livar upp och just nu är två av dem hos mig. Men jag vet (och det är en stor del av det jag måste ändra inom mig) att det förändras och andra tider kommer. Sen ändras det igen och saker och ting känns bättre osv osv…

För mig är de alltid barnen, oavsett sifferbyten och mognad. Det är väl en process i det också, att liksom inte fastna i det gamla.

Skulle inte jag ha mina promenader och de mål som finns däri, då skulle hela min tillvaro falla ihop som ett korthus. Gillar inte att använda ordet måste, men det finns en del sådant i det jag nu sysslar med. Handlar om ren överlevnad och att jag inte vill sluta mina dagar här på jorden utan att jag har kunnat påverka mitt mående allt som jag bara kan. Exemplen omkring mig skrämmer skiten ur mig och hur paradoxalt det än kan låta, blir det en morot för mig att kämpa med och för mig själv.

Det eviga varat. Vila i det. Höra brummet av livet och absolut inte känna något som skaver, gör ont eller framkallar rädsla. Ungefär så.
Men att komma dithän, i det finns också en rädsla hos mig. Var det inte mer? Vad är det jag har missat? Den känslan framkallar acceptansen av att bara vara hos mig, vilket visar att jag har långt kvar till att begripa det fundamentala.

Två barn i huset. Det framkallar lugn inom mig…