2015-03-22

Idag fick jag ihop 37 minuter när jag var ute och gick. Då går jag snabbt och stannar icke. Väjer och far mellan de få som var ute i morse. Vinterväglag på vissa sträckor.

Madonna gör mig sällskap. Har nu kört detta i två veckor och börjar komma till den punkten då jag VILL ut… då det inte känns som något tvång för att. Då är mycket vunnet och sen har jag detta malande i huvudet om alternativen… det hjälper mig mer än stjälper just nu. Med stjälper menar jag att det kan bli tvångsmässigt och maniskt. Det är inte bra i min värld, vis av tidigare erfarenheter. Men där är jag inte.

Om en vecka, när jag har hållit på i tre veckor med gåendet på detta sätt, då tänker jag väga mig igen. För att se om det går åt rätt håll och att hekton blivit kilon. När det gäller kosten, så är det fortfarande så att när jag väl köper hem bär eller nötter, så har jag svårt att spara, utan jag drar i mig allt nästan direkt. Så fungerar jag, så därför kan jag inte ha lager på det jag tycker om inom LCHF. Då överäter jag. Men jag är så pass disciplinerad numera att det aldrig skulle finnas på matkartan att jag köper sådant som inte är inom mina kolhydratgränser. För då är jag förlorad och har tappat hela konceptet. Det vet jag och det kommer inte att ske.

Målet mitt är klart och målet ska nås! Så är det bara och i det har jag hjälp på vägen. Det känner jag väldigt starkt inom mig.

Att gå har också betytt mer än motion och att jag blir mindre. Tankarna på det jobbiga kommer fram och då tar jag i lite till. Saker som irriterar mig får komma fram genom tempot och den frustration jag känner för vissa skeenden känner jag då fullt ut. Det har faktiskt gjort att ångesten (den som jag inte riktigt visste vad den stod för) har minskat en hel del som ett resultat av detta tankesätt när jag vandrar. Det är en skön känsla att liksom veta att denna metod även får det psykiska att må bättre.

Vissa dagar så trivs jag bäst ihop med mitt svarta arv. De gamla invanda tankemönstren som är tuffa att förändra. Men nog sjuttsingen går det framåt allt. Det tror jag fler än jag själv märker. Bakslag ibland visst, men allt mer sällan. Måste ju tro på förändring i positiv riktning, för annars är det ju lika bra att slå igen butiken. Eller hur?

Att jag ens skriver… bloggar och berättar… vad är det för hål det fyller inom mig? För vem och varför? Ja, jag tänker för mycket och ja, det har jag fått höra flera gånger. Men när jag mår bättre, då går hjärnan igång på alla sätt och vis.

Bla, bla bla…

Annonser