Skärmdump från SVT
Foto: SVT

Anja Kontor har en förmåga att få sina intervjupersoner att känna sig trygga och kunna berätta om det värsta. Även så i detta tredje avsnitt som jag väntat med att titta på, just för att ämnet är så oerhört jobbigt att ta del av och lite orolig var jag över hur jag skulle känna efteråt…

När livet vänder är en programserie som är viktig i dagens ofta ytliga mediabrus. Hon låter människor med fruktansvärda upplevelser i bagaget få berätta om det smärtsamma när livet är som svårast, utan att bli avbruten och ibland även med en stunds tystnad och eftertanke.

Lennart Norén berättar om sin son Marcus i det tredje avsnittet av serien och det tar tag i varenda cell i mig. Det är omöjligt att förstå och de försök som jag ändå gör, de går liksom inte att fullfölja i tanken, just för det obeskrivligt hemska och den bottenlösa förtvivlan att behöva få vara med om detta.

I december 2002 kommer sonen inte hem från sitt jobb och det besked de sedan får är fruktansvärt. Sonen hittas i delar och livet slogs sönder för hela hans familj.

Låt de döda ta hand om de döda och de levande ta hand om de levande.

De orden är så bra och fick Lennart att tillslut vända. Oavsett vad man är med om, så måste man försöka ta hand om de som är kvar på jorden.

Det går inte att förstå eller ens närma sig det som Lennart och hans familj gick igenom i djupet. Vad ska man lära sig av det man är med om? Ibland går det inte att få ihop tankarna och trådarna i det som händer oss människor. Ibland så går det inte att förstå varför vissa saker händer.

Det programmet dock ger oss tittare, är att det går att komma tillbaka. Livet kan vända och man behöver inte alltid vara kvar i mörkret och i det som gjorde ont. I det gör Kontor en viktig insats genom sina program.

När livet vänder är tufft att titta på, men programmen avslutas alltid med hoppet, det sista som överger oss.

Relaterat
När livet vänder – avsnitt 3 (SVT Play)

Annonser