Först vill jag tacka två själar som pushat mig att ta andra beslut, än de invanda. Tack Tofflan och tack M! Du vet vem du är… vill inte skriva ut ditt namn utan tillåtelse. Sen vill jag tacka mig själv, för att jag inte fastnade i det gamla när det stormade i känslorna som värst. Jag tog tjuren vid hornen och gjorde precis tvärtom nämligen och det är jag nu väldigt glad för!

Första LCHF-lunchen för 200 dagar sedan...

Sen måste jag skryta lite till… 200 dagar med LCHF idag!

Det bästa jag har gjort och vikten går sakta men säkert ner. Underbart är det och jag kommer inte att sluta. [Instagram] Detta har påverkat mig på fler sätt än själva kostomläggningen som i sig gör att min kropp mår allt bättre!

Inspirationen till att gå in för denna kostomläggning helhjärtat fick jag av två personer, dels min dotter Frida och dels en arbetskamrat på jobbet. De började långt före mig, men jag blev så taggad när de berättade om hur bra det gick för dem och sen syntes det dessutom på dem att de minskade i omfång!

Ensam är inte stark. Det är ju så och det visar dessa två händelser i mitt liv just nu. Att våga be om hjälp är det svåraste som finns, men gör man väl det, då händer det saker. Så glad att jag vågade… …visst det är en massa känslor åt alla håll, men samtidigt så är jag glad för att jag kan känna, för att jag inte är avstängd.. såsom jag var under de första 30 åren av mitt liv. Känslor via alkoholen räknas inte, det är konstgjort och bara förstärker saker och ting på fel sätt. Då kom jag liksom aldrig vidare, utan jag ältade samma saker om och om igen på fyllan…

Men visst är det så för mig att gamla tankemönster lever kvar. Det gäller att vara med och verkligen försöka förändra sig aktivt. Det är så lätt att falla tillbaka i det gamla. Det vägrar jag, men visst misslyckas jag ibland, dock inte med det fundamentala som idag för mig är kost och dryck. Där kompromissar jag inte med mig själv längre utan där finns bara en väg framåt!

Det som är svårt för mig är att stå upp för mig själv. Då menar jag inte på det där sättet där man bara pratar om sig själv och hur bra man är, utan på ett annat plan. Detta med att låta människor trampa på en och att sen gå undan som en hund med svansen mellan benen. Att hela tiden ursäkta sig och inte stå upp för det man kan och vill. Så har jag ofta agerat, även om jag ibland kan låta mycket, vara svår och verka självsäker. Så har det inte varit inom mig, utan jag har aldrig tagit mig själv på allvar. Som om jag inte är värd så mycket. Men det håller på att förändras. Det känner jag.

Visst, det kan slå fel ibland och det kan bli jobbigt med vissa saker, men alternativet är inte aktuellt längre för mig. Offerkofta och självömkan orkar jag bara inte med. Sådant slår tillbaka på en själv och den enda som kan förändra den situationen är jag själv, ingen annan. Den insikten är livsviktig. Det går inte att hänga upp sitt liv på andra och skylla på andra för att man inte förändras eller för att saker och ting inte går ens väg. Sen kan man ta hjälp och stöd i sin förändring och våga det, precis det jag skriver om i början på denna post.

Nu blev det ett väldigt mässande här, men det beror ju på att det fungerar för mig när jag är konsekvent och jag vet att det skulle göra det för fler. Många tror att det är kört och att de sitter fast i sina liv. Börja med små förändringar och fortsätt. Håll fast och kör på. Tillslut så ger det resultat, jag lovar! Är också övertygad om att LCHF har gjort mig starkare även psykiskt. Mår bättre rent generellt.

Sen har vi det där med ett liv i självförnekelse. Ett frö gror kring det, men formen hittar jag inte riktigt… …det kommer om det är meningen…

Annonser