Carl-Gustaf berättar

Att skryta om sig själv – titta vad bra jag är! Dom flesta snackar om sin taskiga barndom och hur fattigt och jäkligt dom haft det. Jag har ju inte haft det särskilt fattigt eller så…

Carl-Gustaf Lindstedt biografi från 1990Carl-Gustaf Lindstedt (1921-1992) var aldrig intresserad av att skriva sina memoarer. Men vännen Börje Nyberg (1920-2005) fick göra det och därför gavs boken “Carl-Gustaf berättar” ut 1990.

Föräldrarna Ernst och Vendela Lindstedt flyttade till Kungsholmen i Stockholm 1910. Uppfostran var strängt religiös och barnen fick aldrig vistas ute efter klockan sex på kvällarna. Helgerna var vikta för bibelläsning och psalmsång.

De öppnade en blomsteraffär på Kungsholmen och den 24 februari 1921 så föddes Carl-Gustaf som var yngst av fem syskon.

Hans far var en hjälpsam och generös själ, vilket visade sig bland annat i att han hjälpte vräkta familjen i det tuffa 20-talet för att ha någonstans att bo. Han hyrde lokaler där familjerna fick bo gratis under tiden de sökte riktiga hem.

Carl-Gustaf fick hjälpa till i föräldrarnas blomsteraffär vid tidig ålder. Ibland gick familjen på revy och bio och det var där intresset för buskis och film odlades hos Carl-Gustaf. Inspiration fick han från Bob Hope, Red Skelton och framförallt Jack Benny till crazyn som han uttrycker det.

Carl-Gustaf gick med i Unga Örnar på pappans inrådan. Pappan var övertygad socialdemokrat så det valet var liksom självklart. Göra honnör, vara hjälpsam och vara en god kamrat ingick i uppgifterna. Och att vara socialdemokrat. (;-)

Det som drog för Carl-Gustaf var dock att få vara med i teatergruppen Unga Röster. För att inte få stryk och bli mobbad i skolan så blev han en av klassens clowner och lustigkurrar. Ett klassisk knep för att slippa få stryk. Han var bra på brottning och var till och med i ett juniormästerskap för Djurgården. Fast det han var allra bäst på var att cykla. Han blev tävlingscyklist under flera år och vann flera priser.

Hans mamma dog 1932, när han bara var 11 år. Det var ett hårt slag för Carl-Gustaf och inte blev det bättre av att de andra i släkten tvingade upp honom på sjukhuset för att se henne när hon hade dött. Barndomen och uppväxten på Kungsholmen var ändå till stora delar positiv.

Teaterskola hade han inte råd med utan han ägnade sig åt revysketcher och uppträdde på klubbar och fester. Han träffade sin livskamrat Tullü på Nalen 1940 och tre år senare gifte de sig. De fick tre barn tillsammans, där Pierre Lindstedt gått i sin fars fotspår…

Karriären tog fart 1942 med Tre Knas som var en slags crazytrio som for land och rike runt. De blev kända fort och faktiskt ett begrepp i nöjesbranschen. 1946 så började Tre Knas att samarbeta med Casinogänget. Första revyn hette Den ridderliga flugan och ensemblen innehöll bland annat Arne Källerud (1913-1981), Gösta Bernhard och Stig Bergendorff tillsammans med Carl-Gustaf själv. Han blev kvar i sex år på Casinoteatern.

Han berättar med värme om sin bästa vän genom åren Gus Dahlström (1906 – 1989). En fin och generös människa som med sin varma humor också privat gladde sin omgivning.

I boken berättas det också om kontraktsbråk och de inte så vackra sidorna av yrket. Bråk och begränsningar, stridsyxor som visserligen grävdes ner med tiden men som aldrig helt täcktes så att säga.

I mitten på 1950-talet så började Carl-Gustaf att jobba för Sveriges Radio. Tillsammans med Arne Källerud så gjorde de stor succé med “Räkna med bråk” som blev en långkörare i radion och en scenversion gjordes för folkparkerna. De turnerade med denna show i landet och det var fulla hus överallt. Stor succé under tre års tid.

1957 så köpte sig Carl-Gustaf tillsammans med Arne Källerud sin egna teater för den facila summan av 30.000 kronor. De var trötta på Casino (som de jobbade för igen) och deras snålhet och brist uppskattning, även via lönekuvertet gjorde att de slutade. De blev teaterdirektörer och startade Nöjeskatten. Den stora succén kom efter ett par år och en som började hos Carl-Gustaf var Barbro “Lill-Babs” Svensson som var med i flera uppsättningar.

Rune Moberg (1912-1999) var medförfattare och skrev och stod för huvuddelen av allt material. Nöjeskatten fungerade i fem år. Samarbetet började efter den tiden att knaka i fogarna. Vänskapen höll i sig mellan Carl-Gustaf och Arne Källerud genom åren, men de jobbade aldrig mer tillsammans på en scen efter Nöjeskatten.

Jag tror jag kan skryta med att jag har varit med i alla dåliga filmer som gjordes under 1940-50-talen.

Carl-Gustaf Lindstedt var under den här perioden med överallt och var då som mest produktivast i filmsammanhang. Sammanlagt så gjorde han 80 roller på TV eller film, allt enligt IMDB. Han fick en guldbagge för rollen i Harry Munter 1969.

Filmen Mannen på taket från 1976 är väl en av de mest kända där Carl-Gustaf Lindstedt spelar kommissarie Beck. Det blev en hyllad film och den vann priser i flera länder.

När det gäller teatern så berättar han i boken om Casinorevyn som återuppstod 1973 och de spelade för fulla hus i sex år. Carl-Gustaf hade då börjat att tröttna på upplägget och fick ett erbjudande om att spela i “Spanska flugan” på Vasateatern som blev en megasuccé med hela 438 föreställningar. Även “Min käre man”“Leva loppan” och “Inte nu älskling” blev långkörare vilket gjorde att han var vid teatern i flera år på 1980-talet.

Han beskriver sig själv som en arbetsnarkoman. 1988 så blev det för mycket. Han föll ihop på stan och blev för första gången i sin karriär tvungen att ställa in en föreställning. Det var då, fyra år före sin död, som han förstod att han inte var odödlig. Men han har aldrig varit rädd och som han säger i boken “Jag tror inte på döden”.

Hans fru Tullü har varit Carl-Gustafs stora idol genom livet. Han tackar henne för allt och för sin karriär. Thor Modéen var den stora filmidolen. Dirch Passer, Lars Ekborg och Jan Malmsjö var tre andra favoriter hos Carl-Gustaf.

Carl-Gustaf Lindstedt som Primus Svensson i Babels Hus

Att läsa den här boken om Carl-Gustaf Lindstedt var intressant. Den är enkelt skriven och i jagform. En del saker lämnar han ute helt och det visar väl vilken bred och lång karriär han hade. Men den är intressant just för att det är Carl-Gustaf Lindstedt det handlar om.

För mig så gjorde han ett stort intryck i den allvarliga rollen som Primus Svensson i Babels Hus (1981). Om den fina rolltolkningen sägs det ingenting om i boken…

Som fotnot måste jag nämna orden kinesa, barrolin och vederkvickelse. De hör man inte så ofta numera, men i denna bok finns de med.

Carl-Gustaf Lindstedt avled den 16 januari 1992 i sviterna efter en hjärtattack. Han blev 70 år gammal.

Relaterat
Intervju med Carl-Gustaf Lindstedt 1991

Annonser