Helt plötsligt så minns jag…

1984

Vaknar tidigt och minns. Helt plötsligt så minns jag… så klart och tydligt. Året var 1984 och jag var ute och festade med min vän. Hon som sedan var min vän under många år, där vi ibland umgicks intensivt och ibland gick det år emellan.

Men det var inte det jag skulle berätta om. Det får bli ett annat kapitel i min bok som jag skriver på lite då och då. Bok är ett stort ord, men anteckningar är det i alla fall… …saker som kommer till mig och som känns relevant att skriva ner för min historia.

Livsbok är ett mindre pretentiöst namn, eller hur? (;-)

I alla fall, året var 1984. Han kom från Ungern och stötte på mig. Min vän och jag var ute och festade. Det var mycket fest på den tiden. Jag tvekade men vi träffades sen dagen efter. Han ville ligga, men jag klarade inte av det. Av det mådde jag sedan så dåligt och det kunde jag inte hantera, utan tappade fotfästet helt. Både inför honom och mig själv. På arbetet så svalde jag. Inom mig så svalde jag så gott det gick. På helgerna som kom så dövade jag mig med alkohol, ibland även på vardagarna. Bet ihop och skämdes så inför mig själv.

Känslorna bubblade upp i mig nu på morgonen, bussresan där rädslan för att bli avslöjad fanns och sen avvisandet från honom när jag var packad som en alika ett par år senare. Nu, mer än 30 år senare, så ser jag allt detta klart. Har liksom förträngt detta tidigare. Inte så att allt var svart, men det var bra mycket luddigare minnesbilder av denna kille och hur vår historia faktiskt såg ut.

Tänker också på min pappa i detta, om han då hade agerat annorlunda gentemot mig och killen när han kom och gratulerade mig på 21-årsdagen. Tidigare så knystade jag intet ett ord om honom, men då kom han utan förvarning och de två stötte ihop för första gången.

Han fanns i mitt liv under 2 år, till och från. Min 19-årsdag är fortfarande väldigt svart i mitt minne. Minns inte klart vart och hur jag firade. Om jag nu ens gjorde det?

1986

1985 när jag fyllde 20 då låg jag i lumpen och det gjorde jag fram till oktober 1986. Det minns jag väl. Så antingen var det innan, men det känns inte så, 1986 känns troligare…

Det jag minns är att han gav mig någon skulptur som han hade gjort själv. Hur vi satt i vardagsrummet och farsan var med. Hur konstig stämningen var… hur allt fanns i luften men ingen sa någonting. Det kändes så jobbigt och även nu, 30 år senare, så kan jag känna känslorna inom mig, men då spelade jag med och teg. Klarade inte av någonting annat.

Här hade min farsa verkligen chansen att ta ansvar och bete sig som en vuxen förälder, men han klarade inte av det. På ett sätt så kan jag förstå honom eftersom synen i mitten på 80-talet var helt annorlunda gentemot homosexuella. Sen kan jag också tänka mig att det finns ett visst nederlag i att den enda sonen uppenbarligen inte var som andra killar i samma ålder. Skammen, och olusten.

Dessa känslor fanns ju inom mig själv, nu ser och minns jag det så klart, när jag tänker på den dagen i november 1986. Tror jag har förträngt det genom alla år, just för att det varit så jobbigt. Idag så kom minnesbilderna tillbaka till mig och jag kan hantera det. 30 år senare…

Fick aldrig någon support av min pappa gällande detta som sagt. Han klarade inte av det och jag kunde inte stå upp för mig själv då. Svalde och svalde. Det var en konstig tid. Killen jag träffade, han ville mig väl men det var så mycket som kom i vägen så att säga och sen kunde jag inte vara mig själv med honom. En del av mig ville och en annan var livrädd och ville inte ge någon chansen att kalla mig bögjävel, äckel och jag vet inte allt som snurrade i mitt inre då. Led av fruktansvärda ångestkänslor kring detta och då var det lika bra att inte träffas. Det fanns ingen tillåtelse av mig själv att ens yppa om dessa känslor till någon.

Men han gav sig inte utan försökte några gånger med mig. Sen, flera år senare när jag sökte upp honom, då hade han tröttnat. Minns faktiskt hur patetiskt jag uppträdde då och hur mycket skam som fastnade i och med den självförnedringen som jag då sysslade med. Det är någonting som jag inte har pratat med så många med, just för att jag skämdes så över mitt uppförande. Han var dock väldigt schysst, men något förhållande blev det inte.

Han var äldre än mig. Tror att han är i 60-års åldern idag. Hade jag tyckt om mig själv och varit säker på vem jag var, då hade även den här historien fått ett helt annat slut. Precis som med alla andra historier som sen kom under flera år.

Visst smärtar vissa tankar kring detta och att minnet av det idag blev så starkt. Men jag kunde inte göra saker och ting annorlunda, inte den här gången heller även om jag nu i efterhand ser mönstren och hur jag förlorade massor av år just genom min rädsla att vara den jag egentligen är. Verktygen fanns inte helt enkelt inom mig.

Fast då kan man ju samtidigt säga att hade jag inte gått igenom detta och agerat som jag gjorde, då kanske jag inte hade haft några barn? Så det är ingen idé att ångra en massa saker, så här många år senare. Det som jag varit med om, det har jag behövt helt enkelt. Det är för mig den enklaste förklaringen, även om den gör jävligt ont ibland.

Livet lär och livet både tar och ger. Precis såsom det ska vara. Man kan aldrig styra det och tror man att man gör det, så visar det sig sedan att så inte alls var fallet. Då blir det ännu jobbigare. De som tror sig ha full kontroll över sitt liv, de kommer att falla desto hårdare den dagen de tvingas att släppa taget.

Annonser

2 tankar om “Helt plötsligt så minns jag…

  1. Jerry Inläggets författare

    Tofflan: Modigt och modigt.. jag vill ju dela med mig av det jag har inom mig. Pusselbitarna och det som präglat mig…

Kommentarer inaktiverade.