Det här är nog den värsta förkylning som jag har drabbats av. För jag minns inte att det någonsin varit så utdraget. Influensa tror jag inte att det är eftersom jag inte haft feber. Åtminstone inte vad jag tror. Det är liksom bara så tröstlöst och jobbigt att vakna tidigt och känna status q, som om ingenting går framåt.

Allt stoppas upp och kanske är det lärdomen för mig att lära mig att stanna upp. Detta med att försöka upprätthålla två tjänster på jobbet, det funkar ju inte i längden. Ja, jag kopplar det till att kroppen säger ifrån. All inre stress har satt sig i kroppen och det verkar som om det inte vill släppa taget om mig. Det har resulterat i detta, det är åtminstone vad jag tror.

Det har ju gått en vecka nu och jag liksom bara orkar inte mer. Men det är väl syftet med det hela. Att jag inte ska orka mer. Men jag kan inte bara släppa allt. Det är inte jag. Åtminstone inte om jag inte tvingas. Har yngsta sonen hemma och han är fortfarande i behov av en fungerande pappa. På fredag ska han till sin mor och det är väl först då som jag verkligen kan ta hand om mig själv. Bara mig själv.

Hade planer på att se Musikhjälpen live idag eftersom jag ville se Peter Jöback. Det kan jag bara drömma om. Det är så tråkigt och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera vissa känslor som nu bara poppar upp.

Det är så frustrerande detta och kanske är det just det paradoxala i allt att den känslan håller mig kvar i sjukdomen. Att jag inte riktigt kan släppa taget och tillåter mig att vara sjuk. Att jag varje dag hela tiden tror att i morgon, då kan jag jobba och då är allt bra igen. Men så blir det ju inte alls.. det känns istället som om ingenting händer.

Jag är ju livrädd att de ska bli missnöjda med mig på jobbet och att jag ska bli av med arbetsuppgifter. Den känslan om någon, den håller garanterat mig kvar i detta helvete.