Lars-Åke Wilhelmsson var med i programmet En natt på slottet. Där fick han, tillsammans med mediet Lena Ranehag kontakt med en vän som dog av cancer. Vännen hette Mikael och känslorna flödade. Det var starkt att se…

Micke 1976

När jag var i skolåldern så hade jag också en vän som hette Micke (bilden). Vi höll ihop en hel del och nu kände jag bara för att skriva en post om honom. Vi hade mycket roligt för oss i skolan. Skrattade ofta och ibland gick det så långt på lektionerna att någon av oss åkte ut för att det skulle vara lugnt i klassen.

En gång så gjorde vi miner bakom ryggen på läraren och de andra skrattade så mycket att läraren började gråta. Ja, det var inte klokt egentligen hur vi höll på. Det var inget elakt menat, utan mer att vi liksom inte kunde sluta, med våra miner och vi hetsade varandra så att det gick överstyr. När de andra skrattade, då bara fortsatte vi.. Läraren var en gammal känslig dam som helt enkelt inte fixade detta. Hon gav mig en etta i betyg för övrigt. Då var betygen från 5 och neråt…

Skolfoto från 1977

Jag och Micke (bilden från 1977) umgicks även utanför skolan under några år.

Hans situation hemma var inte heller så munter vad jag minns. En gnatande morsa som ofta var på vift och en styvfarsa som jag aldrig ens uppfattade att han fanns där. Hans riktiga pappa pratade via aldrig om.

Nu pratar vi alltså om åren 1975-1981. Fatta, det är snart 40 år sedan. Vissa saker glömmer jag bara inte. Det finns liksom för alltid kvar inom mig och programmet väckte upp en del saker som jag inte aktivt tänkt på under många år..

En gång så brände vi upp en buss som jag hade fått. En riktigt fin buss med många detaljer. Vi hade lite pyromantakter där i 11-12 års åldern. Jag minns så väl att vi gjorde allt för att få bort lukten i våra kläder när vi sedan gick till skolan. Det gick ju givetvis inte och jag kommer så väl ihåg när någon sa att det luktade bränt och när vi då tittade på varandra.

Vi gillade sport och höll på med tabeller och sådant tillsammans. Jag älskade tabeller och statistik, vilket Micke också gjorde. Vi lekte mycket en period. I min familj var det rörigt vid den här tiden.

Efter nionde klass så kom vi ifrån varandra. Träffades någon gång, men det blev aldrig som under skoltiden. Så tajta blev vi aldrig igen.

I början på 1988 så händer det Micke någonting fruktansvärt. Han omkommer genom att få sin bil över sig. Han är 22 år gammal. Själva olyckan han var med om överlevde han, men när han sen försökte välta tillbaka bilen så gick allting helt fel. Så tragiskt.

I nutid så har jag letat efter några spår efter honom, men ingenting hittat. Ingenstans faktiskt och det är så konstigt. Ibland så har jag velat gå och lägga en blomma där han ligger begravd, men jag har inte hittat honom. Det är väldigt märkligt tycker jag. Har sökt på flera ställen, men det är precis som om spåren efter honom bara upphört.

Han hette Mikael Andersson som ung, bytte sedan efternamn till Jadlert. Flyttade till Enköping och det var på väg dit som han förolyckades. Det är i alla fall vad jag har hört. Jag vet inte om det var så, men jag tror att han sen bytte tillbaka till Andersson igen, men jag är inte säker på det. Han föddes alltså samma år som jag gjorde 1965 och omkom 1988. Detta är liksom allt jag vet om min bästa vän från skoltiden numera. Det är väldigt tråkigt och ibland så tänker jag på honom.

Jag kan sakna den intensiteten i kompisskapet som vi hade. En riktig vän. Deprimerande många gånger har jag sedan missbedömt de så kallade vänner som kom i min väg. Det var på något vis också så oskyldigt när jag var i den åldern. Nöjena var enkla och jag har väl aldrig skrattat så mycket som jag kunde göra med Micke. Vi skojade mycket och hade en gemensam min som vi tog till när saker och ting blev för allvarliga eller jobbiga.

Som vanligt så blir jag bara ledsen när jag tänker tillbaka. Kanske är det för att det gick som det gjorde för Micke? Att han inte fick bli äldre än 22 år…

Annonser