Anders Bagge

Läser och lyssnar till Anders Bagge och hans inställning till alkohol idag.

Nu har inte jag någon diagnos som han har, men livet har ändå varit väldigt tufft i perioder för mig, där alkoholen varit en konstlad förlängd tröst. Men numera vet jag att alkoholen bara har fördröjt mitt tillfriskande till en normalt fungerande människa.

Det har tagit mig så många år att själv begripa detta. Många saker har alkoholen förstört för mig, även om jag gudskelov stoppade innan skiten hade förstört allt i mitt liv.

Anders Bagge säger bland annat i intervjun:

Tidigare har man försökt döva det med pilsner eller på något annat sätt för att man mått så jävla risigt.

Innan 2009 så tog jag ofta till alkoholen för att döva och fly. Komma bort från den jag egentligen är. Det året fick jag hjälp och det satte igång tankar inom mig, även om det tog ytterligare tid och prövningar innan jag fullt ut var helt ense med mig själv om att helt ge sjuttsingen i detta gift.

För efter 2009 så har jag haft tillfällen då jag har druckit, men inom mig har jag allt starkare känt att detta är fel väg att gå för mig. Det negativa förstärks alltid med alkohol och det positiva finns inte där alls. Ändå så drack jag några gånger till och det tog ytterligare tid innan jag helt och fullt förstod i djupet. Det visar vilken lömsk drog detta är och det visar också vilket självbedrägeri jag sysslat med under alla år.

I början på april så firade vi huset på jobbet under en sittning på kvällen. Då drack jag alkohol. Men den gången kändes det verkligen som den sista gången, för känslan efteråt var så stark att detta kan jag vara utan, detta behöver jag inte längre. Det tillför absolut ingenting som tidigare, där tröst, bedövning och flykt från vardagen var huvudskälen till att jag drack. Inte för att det är gott, socialt eller trevligt.

Det riktigt svåra jobbet har jag gjort själv. Mina egna tankar kring alkoholen och att VÅGA se sanningen i mitt inre djup. Att jag själv var sist på den bollen och förståelsen, var det som gjorde att det tog ytterligare år innan jag helt lade av. Jag försökte verkligen under många år, men jag ljög för mig själv och slingrade mig. Trodde det fanns andra vägar och trodde att jag hade kontrollen. Det var svårt att erkänna vissa saker och när andra påtalade dem för mig så slog jag ifrån mig och blev istället arg och så tog det ytterligare tid att komma dit jag är idag. För det var en skam och det var inte roligt att inse att alkoholen inte är någonting för mig, inte ens vid få tillfällen. Det är helt enkelt ett livsfarligt gift för mig och det gör mig bara sämre som människa. Rakt igenom!

Idag känner jag mig väldigt anti till alkohol och den där kampen inom mig som jag hade under många år när det närmade sig helg, den är borta idag. Helt borta och för mig är det en sådan befrielse, en sådan skön känsla att kunna gå hem en fredag och vara trygg i det. Inte dividera med mig själv att det vore gott med lite vin osv osv… Fem år senare så kan jag ärligt säga att det är på det viset.

Förändringen handlar nog om hur jag värderar mig själv. Hur jag ser på den jag är och varför jag är värd att få må bra och vara kvar i några år till. Jag ser ju exemplen omkring mig och så vill jag inte bli, jag vill inte bli så förgiftad och ha ett sådant slavaktigt beroende till alkoholen. Det gör ont i mig att se hur vissa är fast i beroende och missbruk. Det är ett jävla gift detta och alkoholen förstör så mycket.

Vill jag vara kvar på jorden, så vet jag vad det är som gäller för mig. Jag ber varje dag om kraft och stöd. Ibland är jag förtvivlad och ledsen över den smärta jag känner i livet, men jag kommer hela tiden tillbaka till tanken att det finns inga alternativ, inga andra vägar att gå och för mig är alkoholen ingen tröst utan precis tvärtom, någonting som förstört för mig.

För mig är total återhållsamhet enda alternativet. Det börjar även spilla över på kosten. LCHF har hjälpt mig väldigt mycket att tänka på vad jag stoppar i mig. Sen när jag ser att kroppen förändras och att jag faktiskt mår bättre både fysiskt och psykiskt, då vet jag att jag är på rätt väg.

Fem år senare är jag framme. Det känns verkligen så. Självklart är inte jag vaccinerad mot livet och vad som händer mig, men en sak är säker och det är att jag ALDRIG mer kommer att ta till alkoholen som tröst. Det vet jag idag och det kan jag säga med trygghet i rösten. Det giftet tar jag aldrig till frivilligt igen, ALDRIG!

Detta gör ju också att jag orkar med andra jobbigheter som ligger utanför mig på ett helt annat sätt än tidigare. Jag fastnar inte i det svarta alltför längre, utan jag gråter och vågar känna smärtan, men sen så kan jag ta tag i det som pågår och göra så gott jag kan för att hjälpa. Det fungerar och det ger mig själv en kvitto på att jag inte längre är den där som bara tar emot och inte kan agera själv. Jag litar på mig själv och att jag själv har kraften.

Men jag har fått kämpa för att komma hit. Fan, vad jag har fått vända ut och in på mitt sätt att tänka. Mitt då separerade ego har jag slagits med många gånger, som bara ville ta genvägar och tror att allt ordnar sig bara man har alkoholen som tröst. Nu jobbar vi ihop och vill samma sak, egot och jag. Det låter som om vi är två personer, men det handlar ju mer om att jag vill mig väl, hela vägen nu. Den känslan kan få mig lycklig faktiskt i perioder, euforisk och ibland ser jag livet som en stor fin gåva och jag ser den idag med rena och klara ögon. Utan droger och tillsatser. Vilken känsla det är!

Det finns många att omfamna som funnits där på vägen. En del har försvunnit men ändå betytt mycket under min vandring, en del finns kvar även om kontakten idag inte är som den varit. Agerandet från jobbet, syrran, Anna, Tofflan och en del av arbetskamraterna finns i mitt hjärta för evigt. Det finns många att omfamna…

Sen vet ni ju att mina barn, de har varit mina änglar och utan dem, ja då vet jag faktiskt inte hur det hade gått. De är så viktiga för mig och gråten är inte långt borta när jag skriver detta, men jag tackar Gud för att jag har fått låna dem ett tag, att de valde att komma till mig. Jag älskar dem av hela mitt hjärta.

Tack Anders Bagge som fick mig att reflektera över vart jag är idag. Det var nyttigt för mig att se att det faktiskt går framåt och att det händer saker. Du kan förresten lyssna på hela Bagge&Bagge podcast här! Skratt och allvar i underbar blandning!

Annonser