Den här texten om egenvärdet blandar jag med aktuella höstbilder från dagen.

Tofflan skriver om att aldrig duga. Att hos en del alltid ses som usel och hur svårt det är att bara strunta i det negativa man möts av. Det är en text som jag kan relatera till, både till mig själv och till väldigt många andra människor i min närhet och bekantskapskrets. Det är en stark text, en text som berör och gör mig ledsen. Många ser inte hur deras agerande påverkar under hela liv. Det är så sorgligt.

Själv har jag funderat mycket på detta sedan igår natt. Egenvärdet och att känna att man själv duger, såsom man är. Egenvärdet är ju något som betyder olika för oss alla, så det är svårt att prata om det på ett generellt plan, så då blir det som vanligt utifrån mitt sätt att se på saken.

2014-10-10

Matas man hela tiden med att man är usel och finns det hela tiden någonting att gnälla på, då kan egenvärdet kanske aldrig bli bra. Kanske aldrig någonsin i ens liv? Det är många som drabbas av sådant när de växer upp. Samtidigt vet jag att det kan vara någonting som även de som fått mycket kärlek och som blivit sedda också bär på. Detta att inte tro att man duger och är usel. Så det är väldigt komplext att dra några slutsatser om varför många av oss känner såsom vi gör.

För mig har det tagit hela mitt liv att hitta mitt egenvärde. Ett värde som jag bär inom mig oavsett vilka människor eller relationer jag har. Ett värde att jag liksom bär ensam, och att jag inte behöver ha bekräftelser genom andra hela livet. När jag träffade A förändrades min syn på mig själv, sakta sakta men ändå. A såg mig, A ville vara med mig och hon tyckte om mig. Det var väldigt stort för mig, nu när jag ser i backspegeln. Då var jag 25 år gammal. Hon ville vara med mig på mer än det vänskapliga planet, som då alla mina relationer hade varit i livet. Jag trodde länge att det var något stort fel på mig, när jag aldrig fick till någon kärleksrelation.

Sen är det ju detta med mitt intresse för män och det komplicerade ju bilden ytterligare, men det är ju en helt annan historia även om den känslan påverkat mig en hel del i mitt liv.

2014-10-10

Självklart lyfte det mig att någon älskade mig och jag började sakta tro på att jag hade ett egenvärde. Det var en liten låga som tändes att jag faktiskt kanske duger ändå. När vi sedan skilde oss föll allt och det kändes ett tag som om jag var tillbaka på ruta ett. Jag hade fastnat så i beroendet av en annan människa helt enkelt. Jag kände mig helt värdelös när vi skilde oss och det tog flera år innan jag hittade mig själv igen. Fortfarande är jag rädd för relationer och tror att jag inte duger åt någon, varken män eller kvinnor.

Idag kan jag se vad den relationen ändå betydde för mig, förutom att vi fick barn tillsammans. A var den första som på allvar såg mitt egenvärde, just genom att hon ville dela sitt liv med mig. Det går inte att jämföra riktigt med andra relationer såsom vänskap och sådant. Men sen var det som om jag stannade av, inte fortsatte att utmana mig själv och de egenskaper jag bar på. Äktenskapet frös den personliga utvecklingen. Både för mig och A.

Det är så många som hänger upp sitt liv på andra människor, som faller ihop totalt om de blir lämnade. Det är ju inte så konstigt, men då är det så viktigt att det finns någon där som i alla väder tar en för den man är. Oavsett vad som händer åren framåt. Tyvärr har inte så många sådant stöd, vilket kan utveckla väldigt destruktiva levnadsmönster.

2014-10-10

Egenvärdet måste man bygga upp själv, inte genom andra. Visst, man kan få hjälp och stöd, men i slutändan är det jag själv som måste ändra min syn på mig själv. Fast jag kan ju också känna att det finns en balansgång i detta. Ett egenvärde där man hela tiden måste hävda sig och berätta hur bra man är osv, det är ju någonting helt annat. Då är man egenkär och egoistisk och gränsen för detta kan diskuteras, men för mig är ett egenvärde att man tycker om sig själv, men man behöver inte berätta det för kreti och pleti. Man tycker man duger helt enkelt och man lyssnar på de som gillar en och fastnar inte alltid i de andra människorna. Träning, träning… ibland under många år, kanske hela liv.

Kanske är det bara olika ord för att acceptera sig själv, vara nöjd med den man är osv osv… vad vet jag?

Egenvärde har man inte från början, det kommer med livet och det man går igenom. Gott självförtroende och trygghet i uppväxten behöver inte betyda att man har ett gott egenvärde. I min bok är inte det samma sak. Jag tror också att personlighet och den man är, oavsett uppväxt, också spelar in. Men visst påverkar barndomen och hur man blir behandlad under sina första år.

Mitt egenvärde är så mycket bättre idag än för några år sedan. Visst tvivlar jag ibland, men jag fastnar inte som förr i tiden. Ältar inte på samma sätt. Tycker jag själv då.