Alna-gården Lindormsnäs 1997. Efter den tredje delen av Djävulsdansen så kommer minnena tillbaka. Det förträngda och det jag inte klarade av att prata om. När jag briserade totalt och rusade ut i skogen, med en vårdare efter mig. Orden, skriken och förtvivlan. känslan av att inte klara av situationen kommer tillbaka.

Minnena på Al-anon mötet vi åkte på. Sonen som konfronterade sin egen pappa, då vi andra satt i ring och jag inte klarade av att vara kvar. Min egen pappa ville inte vara med. Återigen så tog han mig inte på allvar efter min kollaps månaden innan. Detta viftades bara bort, precis som alltid. Fortsatta svek att lägga till den långa lista från tidigare.

Tankarna som nu slår mig hur jag hela tiden gjorde allt för att visa så lite som möjligt. Att spela, att vara någon annan. Inte ge mer än jag tvingades till. Den hårda tennsoldaten som står rak i ryggen oavsett kommer tillbaka. Som ingen fick rubba.

Djävulsdansen rör om. Tillbaka till nutid. Det är precis som om livsstötarna eller vad jag ska kalla det för, var någonting nödvändigt för att själv få insikter. Som om det tidigare saknades någonting. Men jag klarade aldrig av att dela med mig till andra om allt detta. Varken när det gällde min pappa och sen mig själv. Al-anon och terapigrupper skämdes jag för mycket för att våga mig till. Att berätta i grupp. Att vara liten och sårbar.

Egenterapi fungerade bättre. Sen att allt måste dras ur mig och att jag liksom bara gav det som jag trodde terapeuten ville höra, det var liksom så jag agerade. Så var det i början åtminstone. Kanske inte sista gångerna. Varför vet jag inte, men vad försvarade jag för någonting förutom dumheten? Min egen inre föreställning om skam, som inte bara gäller detta utan även min sexualitet hade mig i ett järngrepp fram till 1997. Ett självhat och en ovärdighet att få vara sig själv. Det märkliga är att en del av känslorna fortfarande finns kvar inom mig. Från vissa saker tror jag man aldrig blir helt fri.

Djävulsdansen väcker tankar och gömda minnen till liv.

Annonser