filmposter_lavieadele

La vie d’Adèle eller som en heter på svenska Blå är den varmaste färgen – Kapitel 1 & 2 är en fransk film från 2013 som berörde mig på ett sätt som inte är så vanligt numera.

Tempot i filmen är långsamt, kameran ofta väldigt nära skådespelarna. Först så irriterade jag mig lite på detta, men blev van. Filmen håller på i nästan tre timmar och kanske hade man kunnat kapa lite, men den är ändå förvånansvärt intressant hela vägen ut.

Den handlar om Adèle (Adèle Exarchopoulos) som går i skolan. Hon träffar Emma (Léa Seydoux ) och de inleder ett passionerat förhållande.

Som sagt, tempot är långsamt och väldigt grundligt, ibland kanske lite för intimt mellan de två om du frågar mig. Fast samtidigt så kan jag förstå det, för att få med den innerliga kärlek som de känner till varandra.

Det som berör mig allra mest är ju känslorna i filmen och hur tätt inpå de kryper mig som tittare. Hur jag faktiskt i djupet själv kan förstå och känna det som paret gör. Sådant är ganska sällsynt på film, därav det höga betyget (8 av 10) från mig.

Jag vill ju inte spoila filmen alltför mycket, därför så berättar jag inte så mycket mer om hur det går, men jag blir som sagt var väldigt berörd av den och kan känna en del känslor själv och applicera dessa i den verklighet jag lever i.

Filmen rekommenderas till dig som vill se ett kärleksdrama på djupet. För dig som vill bli berörd på riktigt eller hur jag ska uttrycka det.

Relaterat
Kritiker.se – recensioner av filmen

Annonser