Min morfar Isidor Sixten

Morfar och mormor
Idag satte jag upp både morfar och mormor på väggen.

Isidor Sixten Pettersson, född den 28 september 1917, död den 11 december 1979.

Han var min morfar. Dödsorsaken var Alcoholismus chron. Det var allt som stod i brevet från Pastorsämbetet i Gottsunda. För det var där han bodde sina sista år, i Gottsunda.

Morfar begravdes den 21 december 1979 i Stefans kapell. Prästen hette Bo Larsson. Hans tre döttrar var med och tog farväl.

Hur fort blir lönnarna gula
som lyser vår vandring i parken.
Att dö är att resa en smula
från grenen till fasta marken.

Mina egna minnen av morfar är få och av det jag minns är det mesta ledsamt. De sista åren så satt han med sin kompis Ingvar i en lägenhet och drack i princip dygnet runt. Någon gång var jag och mamma dit upp. Den synen och speciellt lukten glömmer jag inte i första taget. Total misär och bara så eländigt det hela. Jag var rädd för honom, vågade inte gå nära och pratade inte någonting.

Jag minns aldrig att han gick ut eller att jag träffade honom någon annanstans. Han gjorde aldrig någon ansats att under min uppväxt vilja ha kontakt.

Isidor_pass
70-talet
Isidor_sjoman
30-talet

För övrigt så har jag bara fått berättat för mig att han var en tuffing när han var ung. Jobbade mycket med kroppen och byggde sitt eget hus på Tegelgatan i Uppsala. Det tror jag står kvar än idag. Jag tror att han jobbade som murare, men jag är inte säker. Han var svår och ganska aggressiv när han drack, men var en arbetsvillig man som själv försörjde sin fru och sina tre döttrar. Han var gift med min mormor långt efter det att dom separerade. Han var endast 62 år när kroppen inte orkade mer.

Det känns bra att han nu sitter på min vägg. Fick en ingivelse att göra det. En stark känsla är att han nu vill göra gott och återgälda, nu när han är på Andra sidan. Får också allt oftare känslan av att han är med mig i mitt liv nu för att stötta och ge mig kraft att orka framåt. Att min mormor gör det, det vet jag.

Det känns bra att skriva om honom nu.