Konstiga ljud från diskmaskin. Konstiga ljud från micron. Sen alla dessa konstiga ljud uppifrån. Det är bara konstigt det hela.

Joan Rivers

Joan Rivers plötsliga död påverkar mig mer än jag vill kännas vid. Just detta med hur fort det kan gå och hur en aktiv och framgångsrik karriär, speciellt under hennes sista år, bara tar slut. I morgon så begravs honTemple Emanu-El på Manhattan och nu är det bara liksom över för hennes del. Så plötsligt och oväntat även om hon var fyllda 81. Det är svårt att prata i termer om sista och att det nu är slut när det gäller denna arbetsnarkoman som jobbade in i det sista.

APieceofWork2010

Igår så tittade jag igen på dokumentären A Piece of Work och den rekommenderar jag till dig som inte vet så mycket om en av de kvinnliga pionjärerna inom kvinnlig komik. Bitsk, fräck och ibland elak som få men även med en känslighet som gör att jag bara inte kan låta bli att tycka om henne.

På Netflix finns en standupföreställning (som jag sett en gång) med namnet Joan Rivers: Don’t Start with Me från 2012 och den tänkte jag kolla på igen ikväll.

Harry Amster på SvD skriver en fin krönika om Rivers. Bland annat:

Hon lyckades reta upp många med sina skämt om den egna kroppens behåring, kvinnlig sexualitet och till och med skämt om Förintelsen. Med sin judiska bakgrund kom hon undan med det.

Aggressivitet var ett av Rivers kännemärken. Visst var hon en elak jävel. Men det fanns ett stort hjärta där inne någonstans.

Ingen var som henne. One of a Kind eller om man så vill The One and Only i sin genre.

Själv mådde jag inget vidare igår. Vet inte riktigt om det var hennes frånfälle som utlöste någonting inom mig i torsdags kväll eller om det beror på andra saker som nu händer runtomkring mig. Det är ju så att en glasbubbla, eller bägare om ni vill, klarar inte hur mycket som helst. Det finns ett tryck i bubblan som inte får överskridas och det finns en sista skvätt i bägaren som gör att det börjar att rinna över…

Ellet är hos mig just nu och det är skönt. Någon att ta hand om och att gå in i hans värld en stund är intressant och bra för mig. Men att vänja sig vid att man umgås intensivt i 14 dagar och sen knappt någonting de följande fjorton, det är någonting som är konstigt. På tal om konstigt i början av posten. Ett märkligt liv som jag delar med många skilda föräldrar och barn.

När jag då också träffar honom på det här sättet, blir jag ju väldigt curlande och inställsam emot honom. Jag vet att det inte är bra om det blir för mycket, men det är väldigt svårt att ställa krav hela tiden. Det blir ju också att jag, medvetet eller omedvetet, tänker tillbaka på hur jag hade det som barn. Det är inte rätt att göra så, men det går ibland inte att undvika.

När jag tänker tillbaka på året 1977 då jag skulle fylla 12 år, då var mitt liv i ett enda stort kaos. Otryggt och ingen fast mark under fötterna. Ingen fast punkt och en slutenhet som jag idag inte ens är i närheten av. Jag vill inte att mina barn ens ska komma nära dessa känslor och den utsatthet som jag då levde med. Då slår det lätt över och jag blir ibland en mesande pappa.

Det är svårt att ställa krav känner jag. Tittar han mig dessutom in i ögonen så faller jag oftast direkt. Försöker lite halvlamt att streta emot, men han vet ju hur han ska agera för att få som han vill. Ett sätt som jag uppmuntrat genom mitt eget agerande och som är något jag själv aldrig fick uppleva som barn. Hade ingen att anförtro mig åt eller där jag kunde vara Jerry 12 år. Det var alltid mask på och de situationer som jag var med om (som en 12-åring aldrig skulle behöva uppleva) de begravde jag inom mig. Gick vidare för att överleva helt enkelt.

En sak är lite läskig och det är just i den här åldern minns jag så väl när jag fick ett lager till som skyddade mig. En mask eller vad man ska kalla det. Jag minns exakt och varför det blev så. Ibland frågar jag mig själv om det är den masken som jag fortfarande, 37 år senare, slåss emot och försöker få bort, eller om det är den masken som har gjort att jag fortfarande går på denna jord?

En grubblare har jag alltid varit. Kommer nog alltid att vara. Masken eller skyddet blev starkare under åren och 1997 i januari så sprack den helt… men det är en helt annan historia. Det jag frågar mig nu är om den sakta men säkert har byggts på igen? Ibland känns det så, men ibland inte…

Jag var tydligen på skrivarhumör idag… oj vad långt det blev. Du som orkat hela vägen, tack för att du läste.

Annonser