Besöket

Att hälsa på och få ett avslut eller att gå med tankarna och denna märkliga situation under lång tid framåt. Inte få säga någonting utan låta 25 års arbetsrelation liksom bara vara över? Idag så besökte jag och en arbetskamrat Willy på sjukhuset där han legat i över fyra månader i koma efter en stroke i början på april.

Två andra arbetskamrater var redan där. Min glasbubbla slogs på och jag hade svårt att säga någonting vettigt. Hejade och sa att jag ville hälsa på. Sen pratade de andra på och jag lyssnade och tittade en del på min arbetskamrat. Han andas själv och tar liksom djupare andetag i bland, ungefär som stora suckar. Det var ganska jobbigt att se honom så där, men samtidigt så är jag glad att jag gick dit och fick ett avslut. För det är ju så, att han kommer ju inte tillbaka till oss på jobbet.

Jag hade med mig en pärm och två USB-minnen med bilder och saker från hans arbetsrum som var av lite mer personlig karaktär. Minnen till hans fru helt enkelt.

Har svårt att landa i någonting efter detta känner jag. Egentligen så är jag ledsen över hur det blivit men samtidigt så går jag bara på och gör det jag ska göra och vågar inte tänka tanken lite djupare och till slutet så att säga. Tyvärr så är det väl så att min glasbubbla blivit allt starkare. Åtminstone för tillfället och jag vet inte riktigt varför jag behöver skydda mig från att känna just nu.

Det kändes som om han inte var där. Det var liksom bara ett skal som låg och andades. Hans medvetande är någon annanstans. Det var en känsla jag fick när jag tittade på honom. Blir väldigt ledsen när jag tänker på det hela. När jag såg detaljerna där han låg. Hans hustru som sitter hos honom varje dag. Hans barn och hur de måste känna sig.

Nej, jag förstår mig inte på livet ibland. Det är så lätt att ha teorier (som jag ofta salufört här på min blogg) men sen när livet och praktiken kommer så slås allt omkull. Det är så lätt att vara förnuftig med intellektet och den vägen leva sitt liv. En del är ju livrädda för just den här fasen i livet och gör allt för att aldrig möta även det jobbiga. På ett sätt så kan jag förstå det samtidigt som jag inte gör det. Det är ju liksom bara att skjuta upp de känslorna som man måste gå igenom någon gång i livet. Vi har alla våra olika vägar att vandra…

Men jag är väldigt glad att jag gick dit.