Ingen bra natt. Inte bra alls. Vaknade vid 03:15-tiden och hade sådan värk i benen. Var tvungen att gå upp och gå runt i huset. Det kändes dessutom som om jag ville krypa ur mitt eget skinn. Klarvaken, orolig och lite ledsen också.

Grubblade på samma saker som tidigare. Ska det liksom alltid vara så här nu? Drack ett glas cola och stod i köket. Tittade ut och blev ännu ledsnare. Värken i benen släppte inte utan jag gick en sväng igen. Hamnade tillslut i vardagsrummet. Tittade på mamma (har ett foto på henne i bokhyllan) och undrade vad detta betydde? Klarvaken, orolig och lite ledsen mitt i natten.

Givetvis så får en känslomässigt stängd person som jag inget svar. För det är nog så det är numera, att mitt skal är tjockare än någonsin. För att det liksom ska fungera överhuvudtaget. Jag tillåter mig inte att söka kontakt, att riskera avvisning eller vad jag nu egentligen känner.

Söker ingenting utan lever liksom för stunden. När jag tänker framåt så ser jag… ….ingenting. Ingenting för egen del i alla fall. Barnen har ju en plats och det är där fokuset ligger. Som vanligt, för att det ens ska gå överhuvudtaget. Får ångest av orden och knappandet på tangentbordet. Får tankar av patetisk och räddhågsenhet, självhat och det gamla vanliga. Precis, det gamla vanliga, år ut och år in! “Gör någonting åt det då, sitt inte bara där och tyck synd om dig själv.” Orden ekar inom mig.

Stockholm Pride närmar sig igen. Som vanligt så håller jag mig undan. För att jag liksom inte är värd att vara med och försöka umgås med likasinnade. Det är ju så det känns och det kan jag liksom inte med intellektet få bort. Det är numera lika djupt rotat inom mig efter de gånger jag varit med och allt bara känts jobbigt och till och med hemskt vissa år.

Pride är ingen positiv upplevelse för mig någonstans, förutom vid ett par tillfällen då jag gått i paraden. Men livet omkring, människorna och de avstånd jag kände när jag faktiskt försökte, de är mina minnen av denna festival, där upplevelserna borde vara precis tvärtom. Nog vet jag att mycket ligger hos mig själv, men det är inte hela sanningen. Jag har försökt att hamra in att det ÄR positivt och att det ÄR bra, men då ljuger jag ju för mig själv. Jag har aldrig känt mig hemma där, förutom då i paraden vid ett par tillfällen då jag kunde släppa ner garden.

Döm mig hur ni vill, jag bryr mig inte längre. Har nog med mina egna tankar om mig själv och de tillkortakommanden jag upplever mig ha idag. För min blogg är mitt andningshål, även om jag tjatar i 25 år till.