Någon granne spelar Lasse Berghagen på hög volym. Själv så har jag TV:n på och där dånar reklammusiken och allt det där som går in genom ena örat och ut genom andra. Eller är det så att vi omedvetet snappar upp saker och ting och när vi står där i affären så påverkas vi, fast vi inte medvetet vet om det?

Två överviktiga personer får hjälp att gå ner i vikt. En person återförenas med sin pappa och JAG får märkliga tankar inom mig. Detta är en svart fredag. Ni som följt mig länge vet vad det betyder.

Rent symboliskt har jag svårt att andas i perioder. Velar och far även om jag vet vad jag ska göra fortsättningsvis. Men jag har två röster inom mig som slåss. Den ena är svagare än tidigare, men ibland får den mig att förlamas och då kommer detta med andningen in. Allt står liksom bara still och jag vet inte riktigt vad jag ska göra med mig själv.

Två veckor nu. Två veckor. Får ångest av tanken. Fast jag vet i djupet av mitt väsen att jag bara kan välja en väg. Det går liksom inte att gena eller försöka med någonting annat. Även när jag går den rätta vägen, så måste jag ständigt vara på min vakt. Ständigt. För att inte falla dit och göra mig illa igen. Vem mår bra av det, vem gynnas och vilka sitter och myser när jag misslyckas? Tänk på den så förstår ni att valet för mig är väldigt lätt numera.

Jag vet att jag inte ska prata i dessa banor, men att ha någon med mig på vägen hade varit underbart. En personlig tränare, en som pushar och vill mig väl eller varför inte någon som jag älskar och som älskar mig tillbaka? Att drömma är någonting som inte är bra för mig, jag vet det, för jag fastnar då. Men jag längtar så mycket att jag har svårt att förbise detta faktum. Den dagen jag lever utan att tänka på detta, den dagen kommer förändringen. Det är ju så, men det är så svårt, så svårt ibland att släppa tanken på en livskamrat. Ibland så skäms jag över min längtan, ibland finns den där hela tiden och jag försöker att bejaka den, att inte skämmas för att jag numera längtar efter en man och inte en kvinna. För så är det ju. Det har ju varit så länge faktiskt…

Det kanske är så att jag lurar mig själv igen. Skjuter upp saker och låter det bara vara. Fast samtidigt så vet jag att det inte finns några alternativ idag, inga genvägar längre att gå och att ta till sådant som gör mig illa. Att använda mig av alkohol är inget alternativ längre eftersom jag vet att det är en återvändsgränd. Det löser absolut ingenting åt mig. Tankarna finns där ibland men jag kommer fort in på just vilket lögn den världen är. Tro mig, jag har provat den vägen alltför länge förut. Visst, min väg nu gör väl bara att jag blir fetare eftersom jag till viss del ersatt drickat med mat, men det får hellre vara på det viset eftersom jag på så många plan förstörde så mycket med alkoholen. Den känns liksom inte aktuell längre för mig när det handlar om tröst eller vad det nu är.

Jag måste tycka mig vara värd detta. Värd att tas om hand. Även av mig själv. Det tar tid och det kan ibland bara ta år att komma vidare från en förändring till en annan. Nu har jag två veckor på mig att på allvar komma igång med nästa steg. Jag känner att det är dags.

Inga mirakelkurer, ingen svält, inget gående så att benen tar stryk (som tidigare) utan en djupare förändring i hela mitt livsmönster.