Han andas själv, men kommer aldrig att vakna igen. Nu kommer min arbetskamrat att flyttas till en avdelning där han kan bli liggandes i flera år. Han sondmatas för att överleva.

Detta är omöjligt att ta in fullt ut och känslan av att man liksom inte får ta farväl finns inom en. På något sätt skulle det kännas bra, åtminstone för mig som mångårig arbetskamrat, att på något sätt ha en minnesstund eller någonting. Att liksom förstå, på riktigt det fruktansvärda som drabbat honom och hans familj.

Jag vet att han inte är död rent kroppsligt, men han kommer aldrig att vakna igen och då, för att riktigt förstå, så känner i alla fall jag för någon ceremoni av något slag. Jag skulle inte heller ha något emot att besöka honom, för att kunna ta in detta hemska. Det blir väldigt tufft, men situationen nu på jobbet är väldigt märklig och känslan är väldigt konstig tycker jag. Att liksom bara låta allt vara och inte göra någonting, det känns inte rätt.

Hur tar man farväl när han fortfarande lever, men ändå inte? Det måste ju även vara det värsta scenariot för familjen, att kanske i flera år få se honom på det här viset. Det går inte för mig att förstå vilket helvete familjen måste ha. Jag försöker, men det gör så ont i mig att ens försöka tänka tanken.

Detta är ju bara så overkligt.