Nu är svängningarna lite väl häftiga. Vaknar på morgonen och fungerar ok, kommer till jobbet och går igång på det som ska ske måndag-tisdag med världens ångest och ett beslut om att jag ska backa. Går ner och fikar och pratar med M och känner ett par timmar senare precis tvärtom, det klart att jag ska åka på denna konferens, IT-koordinator och allt som jag är på papperet… (;-)

Mina tankar är också väldigt mycket hos vår svårt sjuke arbetskamrat. Det går inte att komma undan den sorg och förtvivlan som finns kring det hela och hur det gått till. Får tankar på att han kanske hade så mycket på jobbet som utlöste denna hjärnblödning. Det är så sorgligt det hela, så outhärdligt sorgligt.

Vi har inte fått några nya besked, vilket måste betyda att han fortfarande är medvetslös och att familjen måste ha ett rent helvete. Han är med mig väldigt mycket just nu.

För mig är tacksamheten så stor att just nu ha alla mina barn i huset. Det är inte ofta de är här samtidigt men just ikväll så är det på det viset. Jag lever upp bara de är i huset och jag njuter av deras sällskap så mycket. Försöker lagra och minnas detta nu i svårare stunder.

Så upp & ner det mesta just nu. Det är verkligen starkare än på flera år. Kanske är det något gott som är på väg att komma ur det hela för mig personligen, även om det är katastrofer och tråkigheter omkring mig? Jag vet inte, men jag tror att man måste möta det mörka riktigt ordentligt om man vill kunna möta det ljusa på samma starka vis. Det finns en känsla i mig som handlar om förändring. Den går inte att ta på eller realisera utan det är en abstrakt känsla som far och flyger överallt.

En dag i taget. Andas ut och in.