Så fort det kan gå. Ena stunden med på jubileum och sen veckan efter medvetslös efter en stroke. Det är så oerhört svårt att greppa detta som nu har hänt min arbetskamrat. Det är så svårt att ta in. Det var så oväntat och ingenting tydde på det som nu har skett.

Han kommer aldrig att vakna igen. Beskedet vi fick idag går liksom inte att ta in. Hela dagen gick många av oss i ett töcken och förstod ingenting. Det är helt obegripligt och overkligt det hela.

Sen när tankarna går lite längre, då jag tänker på hans familj så känns det så ledsamt det hela. Hann de säga någonting innan han blev svårt sjuk, innan han blev medvetslös? Hur fort kan inte livet ändras och det man inte säger till de nära och kära, kan helt plötsligt vara försent att säga. Smärtsamma tankar och jag tänker på hans familj hela tiden. Hur tufft det måste vara och hur oväntat det måste ha varit.

En dag av sorg har det blivit. Många tankar och behov av att få prata med andra om detta var påtagligt. Livet är så oberäkneligt och när det kommer nära i form av arbetskamrater sedan 25 år tillbaka, då blir det så verkligt och i djupet så ledsamt.

Att livet verkligen är här och nu. I  morgon kan det vara försent.