Början på påsken

Det som påminner om påsk i mitt hus detta år 2014:

Två påskliljor i köksfönstret.

Självklart så tar jag fram Elias fantastiska påskkärring som han gjort i skolan för ett par år sedan.

Gula tulpaner som förgyller vardagsrummet.

Inga andra påsksaker tar jag fram i år. Det är jag och Elias under hela påsken. Frida är hos sin kille och Linn är hos Anna där hon numera bor för det mesta.

Idag så ska jag och Elias gå till den lokala butiken. Han får välja eget godis och sen så gör jag något som påminner om en påskmiddag med prinskorv, köttbullar, lax och ägghalvor i alla fall. Det blir vi två vid middagen och jag tar nog fram en sillburk med lite potatis innan vi äter tillsammans.

Det är så att påsk och sådana här högtider inte betytt så mycket för mig tidigare. Men jag vet inte riktigt vad det är, för den här gången så känns det väldigt mycket att vara helt ensam vuxen. Det måste jag erkänna och jag har svårt att ens tänka på detta. Men det är bara som det är numera, jag måste ju hitta mina egna vänner, bekanta eller vad jag vill om jag ska undvika detta i framtiden. Den jag tycker mest synd om är min son, som ska behöva sitta ensam med mig i påsk. Det är den värsta känslan faktiskt.

Som jag sagt tidigare, så är jag nog i en väldigt känslig fas i mitt liv just nu. Vill inte gå djupare in på känslorna och vad de gör med mig, men det finns två vägar att välja. Kanske är denna påsk en stark indikation på vad jag måste göra i framtiden. Så känns det nu i alla fall. Inom mig så är jag väldigt ledsen och trött på det mesta just nu. Men som sagt, jag tror jag måste göra ganska radikala saker för att komma vidare.


Figurerna i filmen Frozen.

Vi hade så mysigt som det går när vi tittade på Frost igår, jag och Elias. För mig var det stort att han var med mig en sådan lång stund i vardagsrummet. Han börjar ju själv bli stor och vill göra sina egna saker, främst framför datorn där han byggt upp ett eget socialt liv. Så känns det i alla fall eftersom han skrattar och stojar där en hel del. Så att fadern fick plats på ett hörn, det kändes bra.

Min tacksamhet finner inga gränser över att han finns i mitt liv. Det finns inte ord för hur mycket han betyder för mig. Att då ens tänka tillbaka på min egen far och hur han varit mot mig, det går liksom bara inte ihop. Hur resonerade han och då speciellt i början av mitt liv, då jag rimligen inte kunnat gjort honom besviken. Nej, det blir tilt i hela mig då jag tänker på min egen far och hans agerande gentemot mig.

Vill bara att dessa helger ska vara över. Så att jag får försöka med vardagslivet och rutinerna igen. Men det skrämmer mig en del hur jag känner även inför detta just nu.