Människor kan inte säga rent ut vad de tycker till och om mig. Har fått nya exempel på det och många års vänskap bara försvinner med en tystnad. Ett klick bara. Men jag måste se det som att konsensus i åsikter, det bygger ingen vänskap överhuvudtaget. Måste man tycka lika och gör man inte det och inte ens bemödar sig om att ta reda på varför, då kan det gott vara. Riktiga vänner gör inte på det viset. Sen har jag själv känt att det inte funnits någonting kvar även om jag har velat ha kvar den lilla kontakt som de sociala medierna ger. Nu har en av dessa personer valt att avsluta även det, utan ett ord. Så får det bli, utan ett ord.

Igår var det dags igen, telefonen ringde. I andra änden fanns det som kallas min far. Lika packad som vanligt. Han hinner säga att jag inte ska lägga på, förrän jag lägger på. För jag vet inte vilken gång i ordningen. Han försökte en gång till lite senare, men då svarade jag inte.

Detta tar på mig mera nu. Jag känner det. Kanske beror på det på där jag befinner mig i livet just nu. Känslig och sårbar i grunden över hela linjen i frågor om liv, relationer, vänskap, kärlek, familj och jag vet inte allt. Mycket över relationer just och de som som av olika anledningar försvinner bort. En del väljer jag själv för att jag måste, men en del distanserar sig ifrån mig genom just tystnad. Detta är inte första gången och kanske är det något i det som jag ska lära mig? Må så vara, fast just nu så kan jag inte se sådant.

Men jag gav faktiskt min far en chans för några år sedan. Då pratade jag med honom och sa mycket tydligt att ringer du nykter och vill ha kontakt, då lovar jag att jag pratar med dig. Men det kommer han givetvis inte ihåg och att ha förnuftet att någonstans förstå detta, det finns inte. För jag orkar inte höra hans tirader av ömkanden blandat med hånerier och elakheter. Över hur hemsk JAG är som inte vill ha kontakt och ord bara om hur HAN mår. Det behöver jag inte ta längre, därav att jag alltid lägger på luren. Jag har fått nog av hans sätt gentemot mig för länge sedan.

Men jag skulle ljuga om jag sa att det inte känns och de sista två gångerna har det varit värre än tidigare. Tror att det som sagt beror på mina egna grubblerier om livet just nu. Om saknad och trygghet i drömmen om en “normal” far. Det går ju inte att låta bli att tänka så, när det är som jobbigast. Om den längtan som alltid funnits där.

Terror är väl ett för starkt ord, men jag känner stor olust inför detta. Varför kan han inte låta mig vara ifred? Varför inte ens förstå att jag svarar när han är nykter? Men då skäms han väl för mycket även om livet går och det snart inte finns så mycket kvar att spela på. Han fyller 76 år snart och kroppen orkar inte hur mycket som helst.

Svek är inte roliga. I det lilla och i det stora. Vågskålen orkar inte hur mycket som helst.