2014-03-25
Fina tulpaner i vardagen.

Vardagarna pinnar på i rask takt. Stod framför grytorna och så slog det mig bara att det är ju det här som är livet ju. Kommer på mig själv att hela tiden tänka på morgondagen och på det där som ska ske den 4 april. Men inte vara här och nu, och jag som hela tiden pratar om det här på bloggen.

Kan bli ganska rädd när jag tänker på just detta. Att livet är här och nu och jag liksom bara låter det vara så. Det är inte så att jag vantrivs med livet när barnen är här. Tvärtom, det är ju då jag lever, men det liksom bara går mig förbi ändå på något vis. Stannar sällan upp och tänker på det jag är med om och i. Det liksom bara går i ett allting och det finns få stunder då jag unnar mig att bara vara i det jag sysslar med. Så är det när barnen är här. Rutiner, vardag och att ha något att hänga upp allt på.

När jag är ensam så är jag nog lite rädd för att stanna upp och vara i nuet. Försöker nog rusa hela tiden för att slippa tänka så mycket, även om jag ibland bara kan sitta inne en hel helg.

Det kan nog uppfattas som om jag är väldigt förvirrad kring detta och det stämmer så bra. För ibland så är det skönt att dagarna och livet bara rusar förbi, men ibland så är det jobbigt eftersom man ju vet vart man är på väg så att säga. Stanna upp, och andas. Hur svårt kan det vara?