Skillnaden

Så kom de då, guldklimparna. Alla barnen samlade i huset. Det är bara styvsonen som saknas. Men han fick jag en helt improviserad pratstund med när jag var på den lokala butiken senast, det var gott.

Det är lite läskigt hur påverkad jag fortfarande blir av att antingen vara ensam eller ha mina barn i huset. Jag är mycket medveten om att tiden och åren går och att jag måste hitta en balans i detta. En accepterad balans. För jag kommer alltid att sakna och må på ett annat sätt de veckor jag är ensam. Det vet jag och det går inte att dribbla bort genom självlögner och ord som hjärtat inte kan ta emot. Fast någon form av acceptans jobbar jag med sedan skilsmässan.

Men det är fortfarande i perioder smärtsamt. Så kommer det alltid att vara i mitt liv. Det handlar bara om att lindra så gott det går och försöka hitta någonting som jag själv tycker om att göra. Mitt problem är att jag inte tycker om så mycket att göra själv.

Titta på film, skriva och slappa framför TV/dator. Mitt liv i ett nötskal när jag är singel. Meningen med livet liksom. Viljan är min egen, jag vet jag vet… men inombords så har jag alltid haft så svårt att ta första steget. I det mesta. Stannar still i det som är.

Så när mina barn kommer är det som att kliva in i en annan värld, en annan tid. Huset får liv, orden vaknar upp och allt blir så annorlunda. Det är nästan mer påtagligt nu än i början faktiskt. Jag har då inga problem att fungera, att få vardagen att rulla på och vara med i det som vi kallar för livet.

Mina ensamveckor är jobbiga på ett annat sätt numera än tidigare. Det är så svårt att sätta ord på det. Acceptans jobbar jag mycket med och att försöka vara snäll emot mig själv.

Ni som själva är skilda och har barnen varannan vecka, eller som jag 14-dagar i stöten, ni kanske förstår vad jag pratar om?