Tänk att jag har så svårt att tala om alkoholen öppet? Det är inte bekvämt längre och jag vet vilken skadeglädje vissa känner när jag inte lyckas på det sätt som jag vill. Jag skäms också inför mina barn att skriva om just detta.

Förra helgen drack jag öl och vin igen. I stora mängder. På ett sätt som jag inte själv vill. Det är väl detta som är mitt problem och som gör att jag inte dricker så ofta numera. Förra gången jag drack var i början på augusti förra året. Jag sköter jobb och det ytliga, så det är inte detta som är problemet, utan hur jag mår inom mig när jag dricker alkohol och då speciellt dagarna efteråt.

Så trots att det hade gått över 7 månader då jag borde vara glad och stolt över mig själv, så blev denna helg “trycket” för stort eller hur jag ska förklara det. Det liksom gick inte mer att försöka utan någonting som kunde dämpa mitt dåliga mående. Jag har kämpat så i månader utan några hjälpmedel alls (ja, jag ser det så ibland) för att “blåsa” ur systemet. Det har inte fungerat så bra.

Inom mig har jag lagrat saker och ting. Varit tyst istället för tvärtom. Inte velat visa mina barn hur jag mår och bara försöka leva i status q. Det har ju fört med sig att jag liksom inte alls har levat. Har högaktat rutiner och avskytt helger och sådant. Isolerat mig vilket skapar ensamhet. Saknat närhet och beröring så till den milda grad att det fysiskt ibland gör ont.

Måste också erkänna att mitt självhat finns kvar. Får liksom inte det att bli mindre och jag tappar så mycket i livskvalité av just detta. Har så svårt för mig själv, men jag försöker verkligen att se den lilla grabben och att han alltid gjort sitt bästa. Men ibland så hatar jag honom så innerligt.

Jag är en missbruksperson. Vågar nog påstå detta. För under dessa sju månader när jag inte drack alkohol så åt jag mera. Mycket mera och det har gjort att jag gått upp i vikt istället. Ju fetare jag är, ju mindre social blir jag och så har den onda cirkeln fortsatt.

Vet inte riktigt hur jag ska komma ur detta. Sen i onsdags har jag sovit 12-13 timmar varje natt och det känns som om jag är inne i någon form av depression. Det känns som om jag kan sova hur mycket som helst just nu.

Först så tänkte jag skita i allting och dricka även denna helg. Men det finns ändå någonting inom mig som nu (efter förra helgens urladdning) kan stå emot ett totalt haveri. Förra helgen hade jag inte det lugnet som jag faktiskt känner inom mig gällande just alkoholen. Det var som om jag under alla dessa månader byggt upp någonting stort svart elakt monster inom mig som bara måste ut…

För jag känner djupt inom mig att fortsätter jag att dricka de helger jag inte har barnen, så kan det mycket väl sluta med att jag tappar kontrollen allt mer. Jag är livrädd för det. Så nu sover jag istället… försöker titta på lite film också. Ska också snart tvinga ut mig en sväng. Monstret är litet och snällt just nu och jag hoppas att det tar ytterligare sju månader innan det måste ut igen.

Vet inte om någon eller några kommer att läsa detta. Bloggen är kraftigt eftersatt och kommentarerna allt färre. Besöken minskar och bloggen känns inte så rolig längre.

Det är i alla fall fortfarande skönt att skriva av sig och att ha något ställe där jag kan vara helt uppriktig. Visst, jag ljuger inte medvetet i verkliga livet, men jag säger inte heller hur det är med mig längre. Om någon frågar så är jag alltid ok.

Vill inte ha kommentarer och ömkande. Vet faktiskt egentligen inte vad jag vill längre med någonting. Livet är en kamp. För många är det så, varje dag, varje timme och varje minut.