Nej, jag förstår verkligen inte…

Nej, jag förstår verkligen inte meningen med allt detta. Verkligen inte. Mina egna odds försämras hela tiden, men jag kan inte annat än vara uppriktig emot mig själv, även om jag ingenting förstår längre. Kanske har jag aldrig förstått.

Han var rostfärgad – en mörkt bärnstensaktig färgton med lite rött i – och oerhört vacker. Han tycktes blänka och kläderna var långa med ett vackert fall. Ärmarna föll ner över hans händer, men när han lyfte upp armarna tycktes de långa ärmarna glida tillbaka så graciöst, som om han var en del av honom själv.

Olika falla ödets lott och just detta förstår jag ingenting av. Så oerhört olika som känslorna är hos oss själar. Utmaningarna, egona, och den absoluta rättvisan. Och när? Nej, jag förstår verkligen inte detta längre.

En del får gåvor och verkar slippa ångesten och bara lever på och så totalt distanserade från det egna djupet. Hur ens förmår de? Har jag varit där en gång? Eller är jag än längre tillbaka i känslokedjan?

Nej, jag förstår verkligen inte vad som är meningen och inte meningen. Det bara rörs ihop och jag har ingen som helst förmåga att sortera. Ångest är det enda svar jag får.

Ni må förstå att jag försöker. Bara vara, agera eller både ock. Allt med samma resultat. Ångestriden och ledsenhet.

Änglar, finns dom? Är de fallna runt mig?

2 svar till “Nej, jag förstår verkligen inte…”

Kommentarsfunktionen är stängd.