En bild kan säga så mycket…

Mår faktiskt lite illa när jag tittar på den här bilden.

Hittade den av en slump i farsans gamla fotohögar. Det går faktisk ilningar genom mig när jag tittar på den. Många tankar om hur jag mådde just då, det året 1977, och hur farsan då betedde sig emot mig och de som då var min trygghet. Hur hårt jag svalde och var i min egen bubbla, för att överleva.

Ser att jag har en fin skjorta på mig och kanske var det så att min farmor fyllde år, eller så var det bara ett av dessa ovanliga besök vi gjorde och just av den anledningen skulle ha fina kläder på oss.

Vet ni vad det värsta är? Jag tycker inte om den killen jag ser på bilden. Fråga mig inte varför, men jag har så mycket konstiga känslor kvar i mig, även om det nu gått ytterligare trettiosju år… det är svårt att se honom. Sen när hans så kallade far tittar på honom med avsky, så känner jag bara obehag. Men jag tittar och tittar och vet att idag är jag säker. Jag är vuxen och jag formar mitt eget liv. Min far lever visserligen fortfarande, men han kan inte göra mig illa längre. Inte på det sättet som han gjorde då.

Men det är märkligt att hitta dessa gamla kort. Att våga stanna kvar i dem och känna hur det var på den tiden. Och att då även kunna förstå att det är helt andra tider nu. Men visst fastnar vissa saker inom en. Har försökt genom åren att befria mig från vissa saker utan att lyckas. Det handlar numera om att kunna fortsätta att leva med det, acceptera och låta det vila inom en.

Jag glömmer aldrig… det är väl mitt stora problem. Bilder kan ibland säga allt… Året var 1977.