Går min egen väg

I min enfald så trodde jag att veckan efter skulle bli lugnare och att det skulle kännas bättre. Nu vet jag ju inte hur det blir i morgon förstås, men idag är det verkligen bara ridå ner.

Tankarna far på väldigt. Inte bara över det som hänt utan över en del annat som hänt det senaste halvåret. Eller inte hänt.

För det är ju märkligt att när jag nu i över ett halvår ändrat min livsstil gällande alkoholen så tystnar en del. Visst, det är inte bara andra som ska ta kontakt, men ändå. Varför ska alltid jag hålla upp en relation och skjuta saker framåt? Finns det ingenting gemensamt förutom det jag har slutat med?

Det kan säkert vara så att jag agerar konstigt och fel, men jag kan inte vara på något annat sätt än den jag är. Kanske är det så att det bara är naturligt att de som inte förstår sig på mig tystnar och försvinner som vänner? Deras villkor uppfylls inte mer och då är det ju bara som det ska vara så att säga.

För jag måste gå min egen väg nu för att jag vet att den för mig framåt (även om det på vissa områden går trögt) och får mig att överleva. Det handlar om att överleva för mig. Att vara kvar. Är priset då att få leva ensam för att jag inte passar in mer, eller ännu mindre än tidigare?

Att ta kontakt oavsett vad det handlar om, så är jag inte en sådan som gör sådant. Jag klarar inte av att “visa” upp mig och försöka få till en relation, oavsett om det är en partner eller en vän. Det är inte jag och jag vet att sådant agerande gör att jag blir ensammare för varje år som går. Mina få försök har slutat i katastrof. Då drar man sig tillbaka för gott.

Blogga går bra och här kan jag skriva om det mesta. Men det är liksom min gräns och jag klarar sällan av att ta kontakter vidare med människor som intresserar mig. Det händer inte ofta kan jag säga att jag försöker vidare, utan initiativet ligger nästan alltid på den andra personen. Så om en sådan person är som jag är, då händer det ingenting. Det inbillar jag mig i alla fall. Även om man verkar avvisande så beror det på andra saker än att man inte vill fördjupa relationen. Jag vill ju bara ha någon att älska.

Men mitt fokus ligger numera på barnen och mitt jobb. Resten struntar jag i. Att haka upp sig på de som tystnar, det måste jag sluta med. Jag måste strunta i dem helt enkelt.

Det värsta är nog mina egna tankar om mig själv. Vad folk tycker om mig numera struntar jag i. De får tycka vad de vill. Men vad jag tycker om mig själv, det är vissa dagar inte nådigt.

Idag är en sådan dag.

2 svar till “Går min egen väg”

  1. Ändå så är jag snällare idag än tidigare, Tofflan! Du är likadan, helt klart.
    Jag håller ju på att lära mig att ”släppa taget” om det som inte är bra för mig. Men ibland så tvivlar jag på mig själv och det ser jag inte som att jag är hård mot mig själv. Ångvält vill jag ju inte bli. (;-)

  2. Du är så jävla hård mot dig själv ibland, Jerry. Och kanske reagerar jag för att jag själv är likadan.
    Relationer – oavsett om de är med vänner eller partners – ska inte vara ensidiga, tycker jag. Det är två personers ansvar att hålla dem vid liv, inte en persons. Relationer som inte är bra för en själv måste man försöka avstå – eller pausa – ifrån. Så gör jag, jag vet inte om det funkar för andra.

Kommentarsfunktionen är stängd.