Nu är livet här men var är du min vän?

Man kan ju tro att när det “värsta som kan hända” har hänt, så borde man ju inte bry sig så mycket om fortsättningen. En del människor går kanske åt de hållet, det spelar liksom ingen roll mer, för det värsta har ju redan hänt. För en del blir det istället helt tvärtom, att kunde det hända en gång…

Lyssnar på en sång med Lisa Nilsson som heter “Var är du min vän” och drabbas så totalt av sådant som man kan tro att man inte ska bry sig om mer när det värsta redan har hänt.

Nu är vintern här och natten är så hård
Jag vill tänka på nåt’ annat men att glömma det är svårt
Jag kan inte längre se, det blåser snö i ögonen
Nu är vintern här men var är du min vän

Nu är livet här, jag borde hoppa på
Jag har inget att förlora men jag stannar här ändå
Jag har vant mig vid att vänta, jag kan vänta länge än
Nu är livet här men var är du min vän
Nu är livet här men var är du min vän

Hon sjunger så innerligt och jag fastnar så totalt i orden.

Försöker vila i vetskapen om att det inte är någon fara men inte vill mitt inre lyssna. Spelreglerna för livet blir ju så mycket tuffare om man hela tiden går omkring och oroar sig. Sen som sagt, att har det värsta redan hänt, vad är det då att vara rädd för? Kan det värsta hända igen?

För mig har det blivit så att jag inte ens vågar tänka åt det hållet längre. Jag slår bort alla värsta scenariotankar hela tiden. Frågan är ju vart den oron tar vägen istället?

Förbannar mig själv många gånger varför jag inte kan leva efter det jag med intellektet faktiskt har anammat. Varför kan inte hela mitt väsen så att säga även i praktiken leva på det sättet? Rädslan finns ju inte där från början. Allt är inte öppet för oss, det finns mer. Vilse är ju ett relativt begrepp. Det förstärks av tanken på att så är fallet och försvagas av handling och auktoritet inför sig själv. För vem än jag själv kan påverka min verklighet?

Om jag bara lägger mina prinskorvsfingrar på tangenterna så kommer dessa ord till mig. Dessa totala motsatser om att samtidigt som vi har allt, så har vi ingenting. Det stora som aldrig klarar sig utan det lilla. Det lilla som alltid måste ha det stora för att kunna växa.

Nej, nu blir det för mycket svammel känner jag. Får dra på mig något och gå ut i all snö som fallit. Andas djupt och vara tacksam över att jag fortfarande är kvar i just den här verkligheten.

Nu är livet här men var är du min vän?