“Inte som min far, inte som min far”

Det blir mycket kring min uppväxt numera känner jag, men så får det bli. Jag behöver få ur mig vissa saker och då är ju bloggen min perfekt och kanske kan mina ord hjälpa någon annan därute att också komma vidare och våga närma sig det som skaver inom en. För det är ju en del av anledningarna till att jag bloggar öppet om sådana här saker.

Min pappa 1940
1940 så var min pappa 2 år gammal. Till vänster med sin pappa, min farfar.

För 4 1/2 år sedan så skrev jag en post om min far. En del av de ord jag då hade inom mig:

När jag tänker på pappa idag så är det sprit, våld, elakhet och svek det enda som kommer upp. Jag fick aldrig den där kontakten med honom som jag hade med mamma. Han var för mig en främling i alla år. En som jag ville ha kontakt med såsom jag trodde det skulle vara. Far-son kontakt. Göra far-son saker så att säga. Men så blev det aldrig.

Dagen före julafton så ringde han till mig igen. Lika full som vanligt och han kunde knappt prata. För mig är dessa samtal någonting jag inte längre orkar med, så jag lade på luren. För det är ju så att jag har verkligen försökt att lyssna på honom när han ringt tidigare och varit i den konditionen som han alltid är när han fått för sig att kontakta sin enda son. Jag har sagt till honom att höra av sig när han är nykter. Det har aldrig hänt. Han har inte det modet helt enkelt.

Igår så kom min syster hit. Vi pratade en hel del om vår pappa. Om den dagen när samtalet kommer att han har gått vidare var något vi diskuterade en hel del. Han är ju född 1938 och han lever tidvis ett hårt liv med alkoholen, så att dagen kommer allt närmare det är ju självklart.

Pappa 1940
Första gången jag såg detta foto så reagerade jag starkt. För pappa är otroligt lika min son på just detta kortet. Kortet är taget 1940 då pappa var 2 år gammal.

Jag fylls med obehag när jag tänker på den dagen. För en del i mig vill alltid förlåta och förstå. Som om jag på något konstigt sätt vill släta över allt det han har gjort emot mig och min syster. För att han är min pappa. Det är liksom den enda kvalifikationen, för att han är min pappa.

Min syster är tuffare i detta. Hon är mycket tveksam till att gå på hans begravning och att gå till honom om han ligger inför döden till exempel, det finns liksom inte på hennes karta. Jag är mer tveksam till båda sakerna.

För någonstans inom mig så vill jag vara större än vad han någonsin har varit emot mig och min syster. Fast samtidigt så måste ju hans agerande genom åren få konsekvenser. Jag vet inte, jag fylls bara av obehag som sagt när jag tänker på detta.

Försökte förklara för syster detta med hur jag saknar en pappa. Inte den pappa jag fick, utan en pappa mer generellt, en fadersfigur. Det tror jag har präglat mig mycket mer än jag velat erkänna för mig själv. I perioder så känns det mer och ibland så bryr jag mig inte alls.

I det här känner jag mig ibland som en vindskjul där vinden tagit i så hårt vissa år. Jag vajar och far, men på något konstigt sätt så hänger jag mig kvar. Jag har slagit i en del, men har överlevt. En symbolisk förklaring som bara kom i mitt inre just nu när jag skriver dessa ord.

“Inte som min far, inte som min far”

Har varit så nära att ge upp allting, men då har mina barn kommit upp för min inre syn och givit mig styrka. STYRKA!! Det är svårt att skriva om detta känner jag för ibland så känner jag att jag tagit i så hårt att jag helt tappat bort den jag är och det har blivit precis tvärtom istället. Vad den ångesten och vad det haft med sig, det kanske är det som fått min pappa att ge upp..? när man istället måste göra helt tvärtom för att inte dras ner än mer.

För självklart så drar jag paralleller till min egna barn. Det är liksom oundvikligt och tankarna gror inom mig och min oförståelse blir ännu starkare till min egen pappa och hur han så kunde strunta i mig. Så totalt och nästan bli tvärtom, med hårda ord i perioder när vi inte dansat efter hans pipa.

För mig är mina barn allt. Verkligen allt. Jag har ju blivit helt åt andra hållet istället och jag vet att det är för mycket curling från min sida emellanåt, men hellre det! Hellre att jag bryr mig och är med för mycket än att inte alls finnas där. I detta letar jag balans genom att försöka hitta ett liv i de perioder som de är hos sin mor. Men är jag ifrån dem för länge, så mår jag faktiskt även fysiskt dåligt.

Mina barn har räddat mig. Har fått mig att inse saker och ting. Frånvaron av detta hos min egen far är svårförståelig och mycket kring detta pratade jag med min syster igår. Min far har givit mig livet och kanske är det så att en del av hans uppgift var att ge mig kraften att INTE bli som honom. Om man vill se på det välvilligt… …men måste man inte kunna förlåta? Är inte det en av de nödvändiga vägarna framåt? Fast frågan är ju på vilken nivå man ska och kan förlåta?

Fan vad glad jag är att vi två har hittat tillbaka till varandra, jag och min syster!

Relaterat
Jag skriver om pappa (2009)

4 thoughts on ““Inte som min far, inte som min far”

  1. Jerry Inläggets författare

    Jonas: Fina ord skriver du. Att förlåta sig själv är för mig nog det svåraste. Men jag känner en skillnad nu om man jämför med några månader. Jag tycker bättre om mig själv även om jag har dagar då det är svårare.
    Min pappa har bara ånger på fyllan. Han har aldrig visat någonting när han varit nykter. Acceptera är väl bra men det är ändå något som fattas hos mig gällande min far.

  2. Jerry Inläggets författare

    Jo, förlåta är nyckeln till mycket, Tofflan. Jag vet ju det. En livskamp i många fall. Kram tillbaka!

  3. Jonas (@JontasGbg)

    Egen erfarenhet… Jag ville bryta med min far men modern hindrade mig. Jag var med under hans cancer och sjukhustid. Jag fixade begravningen (praktiskt). Det var nog viktigare för min egen del för att inte ha lösa trådar efteråt (typ avslut). Det jag reflekterat mest över efteråt är vad som egentligen saknades i hans liv, varför det blev som det blev. Han hade ånger och försökte mer än han klarade. Den viljan är ändå värdefull även om allt blev fel. Att ignorera och köra på hade nog skadat än värre. Båda. Ibland handlar det inte om att förlåta, utan acceptera, att det blev som det blev. Ska man förlåta någon så är det sig själv.

  4. Tofflan

    Det var otroligt så lika din pappa och Elias är på den där bilden när han har de rutiga hängselshortsen!

    Det här är så svårt. Man måste nog, för att kunna komma till ett avslut som blir bra, försöka förlåta. Men det är en kamp. Jag kämpar på mitt sätt med att inte döma min mamma så hårt. Fast det är så många taggar som sitter så djupt. Samtidigt, det är min mamma och jag älskar henne oavsett…

    Kram på dig!

Kommentarer inaktiverade.