Det är nog nu som jag inte ska vika undan. Krypa in i mitt skal igen och göra mig liten. För att slippa en massa saker. Tro mig slippa en massa saker rättare sagt. För den vägen har jag valt alltför länge och ofta i mitt liv.

För det är så att just idag så vaknade jag med ångest. Den vill inte släppa och jag tar till alla knep jag har för att förstå den. Men den stannar hos mig. Lite för länge. Ångestriden helt enkelt.

Ibland ska man ju inte analysera alltför hårt utan bara låta saker vara. De “värker” ut och allt det där, och kanske är det så att jag varit lyckligt förskonad de senaste månaderna, så när skiten väl kommer igen så blir jag tafatt och rådvill. Men jag är ju sådär att jag vill ju veta, analysera och problematisera så långt det bara går.

Det kanske bara är så att ibland kan man inte göra det. Det måste bara få vara.

Men inte fan är det roligt att ett kontrollfreak som jag inte kan få ord på varför jag känner såsom jag gör just nu. Och jag ska inte krypa in i mitt skal nu och bli tyst. Tvärtom, prata ännu mer och vara den jag är. Bullra och prata. Blogga ännu mer. Försöker ju dessutom att inte vara kontrollfreak mer. Avskyr ordet för övrigt.

Skiten försvinner tillslut. Det vet jag ju.