Filmen Premonition (Ond aning) från 2007 fick fart på tankarna i mig. När jag sen också ser att Tofflan vill att vi ska prata om döden så tänkte jag skriva om filmen eftersom den handlade om döden.

Linda (Sandra Bullock) får uppleva en vecka där hon till en början har svårt att skilja på vad som är dröm och vad som är verklighet. Hennes man Jim (Julian McMahon) omkommer i en bilolycka på onsdagen.

Linda får uppleva detta flera gånger, med möjligheter till en del andra val och filmen är väldigt tänkvärd och för mig inte alls otänkbar. Med det menar jag att jag alltid inom mig har burit en känsla av att vi lever våra liv flera gånger och att vi får nya chanser och att livet ger en repetitionsmöjligheter. Det är väldigt svårt att förklara detta med ord så att det blir begripligt.

Att göra film om sådana här saker är väldigt knepigt eftersom det är lätt att snurra in sig i detaljer och konstiga situationer. Man måste vara väldigt tydlig för att det ska bli en bra film, men då är samtidigt faran att man missar en del nyanser som jag tror ingår i detta som kallas för verklighet, medvetande, liv och död.

Jag vill inte avslöja filmens handling alltför mycket, men jag gillade den och den har givit mig många tankar. Den försökte verkligen visa på en annan möjlighet än den uppenbara, det synbara och som vi alltid tror är verkligheten. Stolparna finns där, de stora händelserna som ska hända i ens liv finns alltid där, MEN vi har chansen att vägen dit blir så kärleksfull och lärorik som möjligt och det som filmen tog upp om möjligheten till repetition och andra val tilltalar mig väldigt mycket.

Själv så förnimmer jag någonting kring detta numera som filmen handlar om. Att vi repeterar och får nya chanser. Min tro är att ju mer jag kan slappna av, meditera eller vad du vill, ju större chans har jag att få möta just detta, kanske inte på det sätt som Linda fick göra, men åt det hållet. Men det är svårt och det tar tid.

Döden är livet. Slitet uttryck men så tror jag verkligen att det är. Döden i den skepnad där många tror att det bara blir svart och sen är det klart, det är för mig en omöjlig förklaring. Dels för att jag har helt andra erfarenheter men också för att jag så starkt inom mig alltid känt att det är på ett annat sätt. Döden är bara ett skifte till nya relationer, nya möjligheter och chanser.

Men det är min bild av döden och varat. Vi har olika erfarenheter och så ska det vara. Det viktiga tror jag är att våga vara öppen. Inte stänga dörrar och bestämma sig för tvärt om vad som är eller inte.