33 år sedan

Året var 1981 och jag minns ögonblicket då jag fick beskedet som igår. Det kommer nog alltid att finnas där inom mig. Glasdörren som stängdes. Jag visste redan då. Var i fosterfamiljens källare och spelade pingis med Ralf. Minns det som igår. Undrar hur han minns det? Han liksom bara försvann när glasdörren återigen öppnades.

Din mamma är död. Minns inte orden exakt idag, men jag minns bara hur konstigt allting blev och kändes eftersom jag hade pratat med henne i telefon dagen innan. Då var jag lite vresig och kort i tonen. Nu var hon död. Den 3 januari 1981.

Jag minns det som igår. Dagarna efter minns jag däremot inte så väl. Efter en kort tid åkte vi till moster i Stockholm. Det minns jag.

Ann-Britt Pettersson - min mamma

Mamma var 33 år då. Nu har hon alltså varit ifrån mig och min syster lika länge. Det är ju märkligt det också. Det är inte det att jag sörjer och är ledsen idag. Inte på det viset. Men visst kan jag bli sorgsen när jag tänker på vad det blev av det hela. Sen kan jag också idag liksom känna hennes smärta på ett sätt som jag inte begrep då. Kan liksom tänka mig in i hur hon måste ha haft det på slutet. De sista åren.

När jag var hos min syster så tog jag kort på en bild som hon hade på mamma tillsammans med mig. Vi sitter vid köksbordet och jag ser så glad ut. Hon ser ut att må dåligt. Året är 1978 och det är drygt två år kvar innan hon lämnar oss. När jag ser på den bilden idag så ser jag smärtan och hur dåligt hon verkligen mådde. Då fattade jag ingenting. 13 år och liksom inne i min värld och omogen sådana tankar som handlade om liv och död.

Idag ser jag. Idag så förstår jag hennes smärta. Ibland så kan det fara förbi i mitt sinne detta med “tänk om” och så, men jag vet att det är meningslöst att ens utveckla de tankarna inom mig. För det blev som det blev och så är det bara.

33 år sedan. Det är lång tid i ett jordeliv. Så mycket har hänt på dessa år. Så många tårar och så många känslor kring det som hände. Idag är jag mest tacksam för att jag fick de år som jag fick med henne. Hon var min mamma och någonstans så är hon med mig idag också. Tillsammans med mormor. Mormor som verkligen är aktiv där på Andra sidan och som så överraskat mig.

Det klart att de är tillsammans. Inget snack om den saken.

Fina ord som jag tog till mig. Jag är trygg i den förvissningen att hon inte är ensam idag. Att hon kommit till ro och förstått vad som hände.

För mig är det en sorg ur vissa aspekter, men det går liksom inte att älta det. Det är som det är som sagt. Jag är tacksam för de år vi fick tillsammans. Det firar jag genom att tänka på henne idag, på hennes härliga skratt och humor. Jag är inte alltid ledsen längre när jag tänker på mamma. Jag ser även andra sidor numera och det är väl detta som är en fördel med tiden… den läker inte alla sår, men den lindrar.

Sen är jag också säker på att en dag så får jag svaren på mina frågor. I den tron har jag blivit så mycket starkare.

Relaterat
Mammas dödsdag (3/1 2013)