Allt går runt

Kanske har jag fått tillbaka skrivklådan? Eller är det lusten? Vet faktiskt inte, men jag känner för att skriva om det jag känner inför varat och vad jag tycker om livet och de medvetande jag har. Det kan ju vara ett farligt egodrag som tar tag i mig emellanåt, men jag tror inte det.

Här och nu. Så tydligt och så viktigt. Det som jag är med om just nu. Inte igår och inte i morgon. Blank sida in i framtiden, eller aningar? Ibland vet jag inte, men det får vara som det vill med det för kan jag inte leva här och nu så har det ingen betydelse. Glömmer jag nuet så är jag förlorad. Som jag varit under så lång tid.

Fast när jag tänker lite på det så vet jag inte riktigt vart jag har befunnit mig. Min del av medvetandet och den del som benämns med namn. För allt är ju ett. Det är ju så även om den tanken är milsvid på avstånd för många av oss. Just på grund av egot och att man vill göra själv. Tänker mycket på varför vi måste ha den här resan, om och om igen. Hur jag än tänker så kommer jag bara fram till ett svar och det är egentligen inget bra svar det heller.

För att vi vill känna.

Det kan vara som en käftsmäll att säga det för de som står eller har stått inför sitt livs kris. För de som mist sin mamma i unga år, för de som slåss mot sin sexualitet och för de som skiljer sig och sedan sitter fast. För de kan just det ordet känna vara som ett slag i ansiktet.

Men vad är då alternativet? Att det bara händer?

Det är en förklaring för mig som gör än mer ont. Att det bara händer. Att det inte finns någon som helst mening med det som man går igenom. Det bara sker. Då blir jag deprimerad och ledsen, men något inom mig har ändå aldrig slocknat och det är tanken på något mer. Att det kan inte vara så att allt bara händer utan någon som helst mening.

För då skulle jag lika gärna kunna ge fan i allt.

Unga själar kommer till jorden. De har inte varit med om så mycket och kan sakna både empati och förståelse för andra själar. Just därför så har de kommit till jorden. Men jag funderar på ofta varifrån kommer själen första gången? Vad skapar en själ, ett medvetande som sliter sig loss från det stora? Där kommer jag inte vidare. Vem avgör liksom? Gör vi det själva? Vi alla små pusselbitar i det stora enorma pusslet som är allt. Vad gör att vi vill hålla på och känna hela tiden? När är man nöjd?

Idag ser jag mönstren och jag ser varför jag är där jag är idag. Faktiskt så tror jag mig göra det. Det enda jag vet är att det är ingen annan som gör någonting alls för mig när det handlar om val och fortsättning. Alla förändringar måste jag göra själv. Man kan få impulser och känslor från andra delar av detta medvetande, men grejen är att man själv ska ta alla steg. Måste ta alla steg. Det kan ta så många liv och det kan gå så fort. Vi har en sådan makt hos oss själva, men många varken kan eller vågar använda sig av den.

Vart tar det slut? Tar det någonsin slut allt detta?

Det tar aldrig slut. Det kan inte ta slut. Evigheten är en tanke som skrämmer mig väldigt ibland. Allt går bara runt. Hela tiden.

Vi vill känna saker och ting. Jorden är en bra plats för sådant. Frågan är ju bara varför? En del säger att det finns inget varför. Det bara är allting.

Nu fick jag skriva av mig lite. Inga svar utan bara än mer funderingar. Men det känns bra i alla fall.