Det är svårt att närma sig det mörka inom en. Jag märker det nu när jag försöker sammanfatta mitt liv. Selekteringen är stor och det jag minns är de positiva sakerna. Resorna vi gjorde på sommaren och mammas skratt när vi spelade det där fotbollsspelet som jag egentligen hatade. Jag minns sådant ganska klart.


Mina två egna album från när jag var liten. Sen har jag tre familjealbum och ytterligare ett album från min tidiga tonår att gå igenom. Så det finns bilder och material.

Nu, när jag tillsammans med mina fotoalbum går igenom bild för bild så kommer andra saker upp. Inte direkt, utan smygandes. Det kan räcka med att jag ser en detalj på kortet så kommer minnen tillbaka. Jag har inte tittat på korten så noga tidigare och nu var det flera år sedan jag ens gjorde försök till att minnas vad som hände. Korten har jag tittat på ibland, men aldrig mer tänkt vad som hände omkring dem.

1966 på min 1-års dag
Lilla Jerry

Det finns ganska många bilder faktiskt. Har orkat igenom tre album hittills. Måste lägga ifrån mig ibland och andas. Vid få tillfällen så kommer tårarna men oftast så känner jag bara obehag. Då har jag inte ens kommit till de år som för mig var de allra värsta. Så detta kommer att ta tid, men jag är ändå glad att jag börjat och det kanske kan låta konstigt, men jag känner mig mogen för att göra detta nu. För ska jag skriva om mitt liv, så ska de göras nu. Sen är det liksom försent och det är nästan så att det känns så redan nu vissa dagar. Men jag försöker och jag känner ett behov av att få ur mig detta nu. En gång för alla. I min egen takt och utan press. Tiden nu är nog den bästa också även ur andra aspekter. Jag har relativt stora barn som vill göra egna saker och jag får mycket tid över för mig själv.

Förundras som sagt var över hur mycket jag har selekterat bort genom åren. Hur mycket som svalts och som jag inte har kvar i skallen. Överlevnadsstrategi från ett undermedvetet plan, helt klart. Det är säkert saker som aldrig kommer upp, även om jag analyserar de foton som nu finns kvar. Men då får det vara så. Jag vill ändå göra detta nu.

Ni som tror och säger att det är väl bara att gå vidare och glömma, ni vet inte vad ni pratar om. För ni finns och ni hörs och har hörts genom åren. Tyvärr lyssnade jag lite för länge på er, vilket i och förs sig gjorde mina val enklare då att låta bli. Jag har ju alltid lyssnat på alla andra och inte mig själv. Men resultatet av detta har blivit att jag fortfarande har saker kvar att få ur mig. Det är jag helt övertygad om.

Visst, jag har försökt genom åren att ta tag i vissa bitar genom terapi och att liksom försöka välja det minst onda att prata om. Felaktiga strategier, men idag helt förståeligt för mig själv, eftersom det handlade om att överleva så gott det gick. Att liksom bara begrava och gå vidare, det har jag försökt med katastrofala resultat. Det går inte att gömma och tro att allt är bra. Minnena måste upp och tänkas ut helt, innan de blir ofarliga och accepterade av mig. På alla plan. Idag börjar jag förstå att detta är ett livsprojekt och inte något som sedan är bra. Klappat och klart! En acceptans måste jag nå på något sätt för att bli någorlunda hel. För som sagt, jag har verkligen försökt att inte tänka tillbaka, vilket bara gjort saker och ting än värre för mig. Skiten ska och måste upp!

Idag min teori och egentligen har jag inga andra val eftersom mitt mående varit som det varit under många år. Jag går matchen själv nu eftersom jag tror mig ha de redskap jag behöver. Titta, begrunda, minnas och skriva av mig. Utan skyddsnät den här gången.

När jag blir klar? Ja, kanske när jag sitter där på hemmet och flinar brett… (;-) Vem vet, det kanske tar 25 år till eller så är jag nöjd om några månader. En dag i taget… det blir som det blir.