Den enda gången man är helt ärlig är när man får orgasm.

Orden tillhör skådespelaren Ernst-Hugo Järegård (1928-1998).

Ernst-Hugo Järegård

SVT sände en dokumentär om Järegård och jag kan inte komma ifrån att beröringspunkterna är många. Ja, nu menar jag inte hans skådespelarprestationer, utan mer på ett personligt plan. Hans ord och hans livsöde tog tag i mig på ett sätt som inte ger mig någon ro. Han sa många sanningar tyckte jag och hans sätt som person fascinerade mig.

Det mörka och svärtan slog igenom många gånger. Hans självförakt kunde han bara bota med att stå på scenen enligt hans egna ord. Utanför så var han bara tom. Så välbekant på något vis, med den skillnaden att han hade scenen.

Hans fru Karin visste inte varifrån detta mörka kom, men hon var säker på att någonting hänt i tidiga år som format honom till den han blev. Att bli hånad, förminskad och ständigt få höra hur värdelös man är kan göra människor förstörda för livet.

Mina minnen av Ernst-Hugo Järegård var väldigt skiftande. När jag var ung så var jag nästan rädd för honom, att se hans monologer och roller på TV, men ju äldre jag blev, ju mer förstod jag faktiskt varför han var så utåtagerande i mycket av det han gjorde offentligt. I dokumentären berättade han att om han skulle vara glad och tillfreds så spelade han precis tvärtom, just för att det låg i hans natur att vara sådan. Han var ingen som fjäskade och kallprat var det värsta han visste.

Ett annat exempel på hans egensinnighet är samarbetet med Ingmar Bergman. Bergman fick ur sig vid ett tillfälle att Järegård saknade begåvning för skådespeleriet och efter de orden vägrade Järegård att någonsin spela i någonting där Bergman var inblandad.

Rollerna han gjorde i serien Skånska mord var läskiga, men så otroligt bra spelat. Han kunde verkligen leva ut det svarta och det onda i vissa av sina roller. I Riket (1994) och Riket II (1997) spelar han den svenska överläkaren Stig Helmer på ett övertygande sätt och när han står på taket till sjukhuset och skriker “Danskjävlar” då gjorde han, åtminstone hos mig, ett outplånligt intryck.

Ernst-Hugo Järegård var en speciell skådespelare och jag kan inte låta bli att beundra honom och det uttryckssätt som han representerade. Den smärtsamma rakhet han besatt både fascinerar och skrämmer mig.