Vet inte varför det kom just idag och nu, men känslan av att kunna ringa någon och bara ta stöd, den slog emot mig kraftigt. Nu pratar jag inte om vänner, barn eller bekanta utan om en käresta. Någon som älskar en och som jag älskar. I märgen.

Någon att ringa, säga att man älskar och längtar efter. Usch, vad den insikten tar ibland. Men jag måste slå bort den ganska fort. Leka accepteraleken och fortsätta. För att det samtalet överhuvudtaget ska kunna bli verklighet. Fokuserar så mycket på det som fungerar att jag glömmer bort det basala gällande just detta som vi alla människor behöver för att inte vissna. Någon att krama om, älska och att tro på. Som finns även för mig. Känns eoner bort. Affirmera och hoppas på något som aldrig sker. Vissa dagar är jag bitter som fan och det värsta jag vet är att se kära människor.

Idag skiner solen ute, för att prata det jag behärskar lite bättre. Har en liten lunchpaus (tog bara kaffe idag) och kände bara för att skriva av mig en del. Finns ju mycket inom mig som skaver och jävlas (och då speciellt nattetid). Pratade en del på fikat och kände väl att jag berättade lite för mycket om vissa saker. Svårt det där att veta vart gränsen går, så jag inte gör mig själv illa och visar en svaghet som jag inte vill visa.

Ni vet ju vem jag tar till i dessa lägen. När verkligheten och flyendet från någonting som jag inte vet vad det är blir för starkt. The One and OnlyMadonna såklart. Hon verkar ta det lugnt i år. Men det är hon väl värd efter förra årets turnerande och skivsläpp.

Tänkte sluta tidigare idag. Känner mig slut både kroppsligt och mentalt. Behöver göra en massa saker i hemmet. Skjuter upp hela tiden..