I ett papphuvud

Ibland känner jag mig verkligen som en paria inför mina egna barn. De skriker och gapar på mig, säkert med all rätta. Jag vill så väl och lägger mig i lite för mycket emellanåt. De två äldsta är ju 18 resp. 20 år gamla. Men det är svårt att inte lägga sig i. Har liksom svårt att bara dra mig undan och låta dem komma till mig om det är något. Jag vill ju liksom att de ska ha det bra när de är hos sin pappa.

Fast det blir ofta kontraproduktivt eftersom de då tycker att jag tjatar och att jag lägger mig i för mycket. Med äldsta tjejen kan det ibland bli riktigt tjafsigt eftersom vi ibland inte drar jämnt om de mest grundläggande saker och hon tycker att jag lägger mig i sådant som jag inte har ett dugg med att göra. På ett plan så förstår jag ju, men det är så svårt att liksom inte fråga och vara nyfiken.

Lillgrabben har också alltmer visat en sida av integritet. Vill ofta vara för sig själv och mina försök till gemensamma aktiviteter nobbas allt oftare. Jag måste försöka coola ner och låta dem vara, men det är svårt också eftersom vi ses under begränsad tid och sedan får man inte se dem på många dagar. Inget bra för en sådan som mig egentligen. Men måste ju acceptera även det. Allt ska fanimej accepteras numera.

Hela jävla livet handlar ju om acceptans. Det om något kan trötta ut mig. Jag hittar inte mig själv i jakten på mina egna förväntningar som på ett plan är ingenting och på ett annat att passa in och vara omtyckt. Får inte ihop detta, vilket gör mig självdestruktiv på fler än ett sätt. Kanske är det också ett av svaren på varför jag vandrar ensam utan någon vuxen i min närhet. Jag märker hur jag snurrar in mig i mina egna resonemang så att jag knappt själv begriper vad jag menar och vad jag själv anser om varat just nu. Kommer jag dithän så skiter jag i allt och isolerar mig.

Jorden snurrar inte runt mig och den insikten tar tid att ta in. När jag väl gör det så reagerar jag precis tvärtom, allt eller inget. Kanske är det därför som jag blir så jobbig när barnen är hos mig. Jag vill så väl och så blir det liksom bara för mycket av allting. Jag vill FÖR väl och FÖR mycket. Men de vill ju fortfarande komma hit och kanske är detta det bästa svaret jag kan få.

2 svar till “I ett papphuvud”

  1. Halvbonden: Så är det nog och jag börjar redan att känna att vi börjar att ”hitta varandra” även om det är tjafs ibland. Det går över fort som tur är.

  2. Jag förstår att det är jobbigt med barn i tonåren, jag minns ju själv hur jag var i den åldern :). Men jag tror att det räcker att det går typ tre år så är din dotter ur det där och så kanske hon uppskattar igen att du frågar och bryr dig. Jag menar, det är ju så man gör med vänner? Man frågar och frågar och frågar. Bara det att i tonåren vill man ha sitt liv för sig själv ett tag. Sen när man blivit vuxen kan man återupta den nära kontakten med föräldrarna igen.
    JAg tror att det har lite att göra med hur man lever också, för när man är sådär 18-20 gör man mycket som föräldrarna inte tycker är ok, så det blir mycket förmaningar och så, men sen när man blivit 25 och jobbar och sköter ett hushåll blir det mer punkter som man har gemensamt med sina föräldrar.

Kommentarsfunktionen är stängd.