Möter inte ni på samma människor om och om igen i perioder av era liv? Så är det för mig och just nu finns det en själ (jag varken vill, vågar eller känner för att mer detaljerat beskriva personen) som jag möter på bussen allt oftare. Visst, det kan bero på att jag numera är mer uppmärksammad, men jag tycker mig inte ha sett den här personen så ofta tidigare.

Personen ser dessutom ut som ett spöke och har ibland en blick som skrämmer skiten ur mig. Jag är inte heller riktigt säker på om personen noterat mig, men ibland känns det som så när personen sitter längst bak i bussen med huvan neddragen. En annan läskig grej är att jag ibland inte ens sett personen på bussen från början, utan efter en stund så sitter personen bara där. Så känns det i alla fall och det är för mig spooky.

Som vanligt så kan jag ju inte låta bli att analysera om varför vi i vissa faser av våra liv tycker oss stöta på samma personer om och om igen. Jag har ju mina teorier och det är ju att det handlar om ett lärande åt båda håll. Den personen har någonting som man själv behöver sätta fokus på och sen är ju frågan hur djupgående detta är. Jag tror att det kan vara småsaker, men även stora och kanske livsavgörande val som just den personen ska få oss att inse. Omedvetet givetvis eller i alla fall så pass att personen i den skepnad den nu befinner sig i inte vet någonting om syftet. Ja, förutom dårå det högre jaget, som är en helt annan historia… det högre jaget har bra koll på vår livskurs än vad vårt medvetande i det här livet har. Vi ska uppleva, känna och verkligen leva livet… och det högre jaget är den vi egentligen är, när allt skit är bortskalat eller som det står på en sida:

Den person du egentligen är när man har skalat bort allt det ytliga du tror du är.

Ibland så stöter jag på samma människor hela tiden. Det tror jag inte bara är inbillning utan en korrekt känsla. Just den här personen har kommit lite för ofta nu för att det ska kännas som om det inte bara är tillfälligheter. Det som är lite jobbigt i det hela är att jag känner ett viss obehag av det och då kanske det är än mer angeläget för mig att verkligen försöka förstå vad personen vill säga mig. Fast jag skulle aldrig gå fram och prata direkt eftersom det inte alls skulle kännas bra för mig. Jag vet faktiskt inte riktigt hur detta kommer att sluta men förhoppningsvis så kan jag ta till mig det jag behöver så att säga.

Eller så är det bara min fantasi som spelar mig ett spratt. Bara för att den kan och för att det är en del av det så kallade livet…?