Oviljan att inte vilja någonting

Att befinna sig här och nu. Känna nu. Inte det jag varit med om och känt och inte det jag drömmer och inbillar mig om. Nu. Känna nu och liksom ta in hela det. Jag är rädd.

Reellt leverne i stunden. Åren snurrar på. Vad väntar jag på? Värdelös och snart avslöjad. Det dånar inom mig ofta. Jag håller för öronen och orkar inte höra mer. Skriker och vill bara att det ska sluta. Gråter för mig själv och ber. Men den finns kvar. Från den dag jag minns.

Ibland så ger jag bara upp. Experterna säger ju att man ska göra det och då blir allt så bra. Eller? Det blir bara tomt inom mig och allt står än mer stilla. Ingenting händer. Egen vilja och mina egna val. Jag styr ju över mitt liv gapar de vidare. Jag bestämmer vad jag vill och vad som kommer att hända i mitt liv. Ok. Jag hör och har hört det länge.

Vad vill jag då? Vad vill JAG? Svaret som kommer emot mig hela tiden skrämmer mig. Totalt. För svaret är tystnad och i bästa fall något grymtande om att man måste ju vilja något. För annars är man ju galen. Ungefär så. Ingenting annat.

Hur får man ett driv? En vilja att göra saker? För att JAG vill och inte för att andra säger åt mig för att jag ska må bra. Finns det samtalsgrupper där drivlösa och människor med noll vilja träffas?

När jag läser vad jag skrivit så begriper jag knappt själv vad jag vill förmedla. Ungefär så.