Total lycka. Ni som har barn kan förstå den känslan jag nu försöker beskriva. Alla mina barn är hos mig just nu och jag känner bara LYCKA!

De två sista veckorna har varit väldigt jobbiga för mig. Jag vet att många säger att man inte kan leva genom barnen och jag försöker verkligen att lära mig att inte göra det, men ni måste då även betänka alternativet. Att inte leva alls. För mig är det då bättre att erkänna som det är och att utifrån den utgångspunkten förändra mitt beroende av dem. Inte att stoppa huvudet i sanden och ljuga för mig själv och säga att jag älskar singellivet och de veckor jag är ensam. Jag kan ju göra så mycket kul själv och förkovra mig själv bla bla bla bla…

För mina barn är mitt allt. Jag må vara tyst och inte säga så mycket när jag inte har dem, men det beror ju på saker som helt enkelt gör att det är bättre att låta bli. De kan inte ha en efterhängsen pappa efter sig hela tiden. (;-) Sen så måste jag ju härda mig själv (det låter hårt, men så är det), att hitta på saker och ting ensam även om jag alltsomoftast jobbar mig trött och sen bara sover. Jag vet, lite antingen eller även här, men det är ju så jag är som person.

Det är nu jag ska tanka, ta in och bevara de känslor barnen ger mig. Visst, det kan vara tjafs och bråk, men det är faktiskt bättre än ensamheten. Det är också än mer stunder av gemenskap och fina samtal. Total jävla lycka och livets gåva när jag får de förtroenden som gör livet som pappa det bästa jag vet.