HP

I år så har jag jobbar för Svenska kyrkan i 30 år! Perspektiven blir svindlande när jag tänker tillbaka. Många kanske tänker att vilken räddhågsen person som stannar kvar på samma ställe hela livet. På ett sätt är jag benägen att hålla med, men när jag tänker efter på vad jag har fått göra genom alla dessa år, så är det faktiskt som att ha gått från botten upp till en position som idag är ganska inflytelserik för mig.

Mitt jobb har alltid varit vänligt emot mig. Jag har alltid känt mig trygg där och kanske är det inte så konstigt att jag blivit kvar när allt annat runtomkring mig varit kaos, åtminstone när jag var yngre. Att då komma till en stabil plats där personen tas på allvar och allt inte handlar om vinst, det har för mig gjort att jag har blivit kvar.

Det finns många personer som korsat min väg genom dessa snart 30 år. Claes, Rafael, Gunilla, Magdalena, Mats, Kjell och Eva är några av de personer förutom förstående chefer som funnits där genom åren. Jag har liksom aldrig haft någon anledning att söka mig därifrån, just för att jag känt mig trygg och jag har fått utvecklas internt på ett sätt som varit gott nog för mig.

Jag började som springpojke och gjorde allt. Var en allt-i-allo helt enkelt. Jag har alltid tagit mitt jobb på allvar och alltid velat göra mitt bästa. Visst, jag har haft downperioder, men det har berott på jobbigheter utanför jobbet och inte jobbet i sig. Med åren så har jag fått mer ansvar och fått prova på fler saker.

Idag så är jag både data- och kursansvarig och från och med årsskiftet så är jag redaktör för vår interna webbplats. Jag har alltså fått utvecklats internt och har liksom aldrig haft anledning att söka mig från jobbet eftersom jag känt mig sedd under hela denna långa resa. Det är egentligen ganska fantastiskt om man tänker efter. För det har nu gått snart 30 år och jag känner än idag vitaliteten och lusten att utvecklas inom Uppsala stift och Svenska kyrkan. Tacksamhet är bara förnamnet och mina chefer genom åren ska ha all credd, ingen nämnd och ingen glömd.

Hur framtiden blir, det vet ingen. Jag tar en dag i taget, men känner faktiskt nu mer lusta och mer inspiration än på många år att vara kvar på Uppsala stift. Bara för att åren blivit många på samma arbetsplats så behöver det ju inte betyda tristess och tröttnad. För får man nya arbetsuppgifter och förtroenden så blir man kvar och så är det för mig. 30 år i Svenska kyrkans tjänst och det känns bara bra.