Vaknar vid halv fyra. Smärtan är återigen för stark. Kan inte sova. Vrider och vänder på mig. Maxi vill gosa. Jag är inte på humör. Går tillslut upp och tar en värktablett till, trots att det fattas minst en timme.

Sitter nu i vardagsrummet med två katter som bara vill gosa. De sitter runtomkring mig och spinner som små skördetröskor. Dessa fina katter Felix och Maxi som nu följt mig i över 8 år. De som alltid finns där, i vått och torrt och oavsett vilka ord jag fått ur mig.

Ute så regnar det. Återigen. Stenplattorna på både fram- och baksidan är åter synliga. All snö på väg att försvinna. Det smattrar ganska skönt på fönsterblekena. Tyst omkring mig och vore det inte för den är förbannade smärtan i stortåleden så skulle tillvaron nu vara ganska fin.

Tänker mycket på vad gikten vill säga mig. Vill inte lyssna. Orkar inte. Det är inte mycket jag orkar numera. Vet inte om det handlar om självhat eller vad det är. Men kraften för att själv optimera mitt mående är liksom som bortblåst. Det får bli som det blir. Smärta eller inte.

Nu är klockan fyra. Känns väl inte så mycket bättre i min röda stortåfotled. Tänker att jag är värd detta och snabbt så tar jag tillbaka den tanken inom mig. Offerkofta, martyr och tycka synd om sig själv. Det är ju sådant som jag hatar så mycket hos andra och gud nåde om jag har tendenser till sådant inom mig själv. Har jag det så får jag absolut inte skriva det. Ingenstans. Mjäkiga och gnälliga människor är ju det värsta som finns och då speciellt om det kommer från en själv.

Gosar lite på världens finaste Maxi och känner mig väldigt liten och ynklig. Precis en sådan som jag själv bara knappt skulle ägna en tanke eller rad. För det finns liksom gränser för hur svag man får vara. Åtminstone att säga det på fel sätt i alla fall. Man ska ju vara så stark och lyckad överallt och är man inte det så ljuger man så det visslar om det. Fast ljuga rent medvetet det försöker jag inte göra på bloggen, då är jag hellre tyst. För att läsa om uppenbara lögner, det är ju också ett sänke. Sanningen gör oss ju fria tillslut eller hur? Att ljuga för sig själv är ju nästan den lägsta formen av ynklighet. Total avsaknad av självkännedom kan det ju också vara, men det är nästan lika illa det. När ingen runtomkring säger ett ord, utan hoveriet bara får fortsätta. Jag besöker inte sådana ställen längre förutom ett par tragiska återfall. Där allt precis är som vanligt… men varför bryr jag mig ens? Också en svaghet hos mig. Att bry mig om sådana som uppenbarligen hatar mig.

Fem minuter till har gått. Klockan har passerat fyra. En adventsstjärna lyser upp mitt vardagsrum. Frida hostar inifrån sitt rum. Klockan tickar. Jag är som vanligt fylld av tankar och tvivel. Kanske påverkar sådant också min smärta och förmåga att läka? En livsenergi som sakta men säkert minskar? Ett hopp som blir allt mindre?

Jag vet inte. Första dagen på det nya året och jag sitter här med alldeles för mycket tankar och smärta i min kropp. Bra start, eller hur?