Min älskade mamma

Det är märkligt men minnet av min mor blir allt starkare ju äldre jag blir. Jag förnimmer henne, drömmer om tiden som var och gråter tillsammans med henne. Ja, faktiskt så är det så… jag gråter och pratar med henne!

Hon lämnade ju jorden redan 1981 efter flera år av missbruk och karlar som gjorde henne illa. Hennes liv var inte roligt på många punkter och den svarthet som jag tror hon hade i den senare delen av sitt liv, det är en svarthet jag delar. Jag tror mig besitta samma tankar idag.

Mamma

Det är märkligt, men hon är närmare mig nu än hon har varit på många år. Tänker ofta på henne och pratar med henne på ett sätt som många säkert skulle anses som sjukligt. Första bästa biljett till bullret

Denna post aktualiserades också av en liten debatt på Facebook där en del sa att när man dör så är man död. Punkt slut. Jag kunde ju då inte låta bli att lägga mig i eftersom jag har så starka känslor om motsatsen.

Min mamma dog ju i januari 1981. På sommaren samma år så kom hon tillbaka till mig. Gav mig världens varmaste kram som jag fortfarande lever på. Många skulle avfärda det som längtan och en önskan kanske om att hon finns där någonstans. Men och det är ju det häftiga i det hela, när min syster berättar om att hon varit med om exakt samma sak, under samma sommarvecka 1981 då blir jag helt övertygad. Och är än idag! Vi dör inte, vi kan inte dö… vi byter bara skal. Mamma ville bara trösta oss, säga att allt är bra. Ja, jag känner värmen än idag av den kramen jag då fick… ett halvår efter hennes död!

Min mamma har varit med mig länge trots att hon inte finns hos mig rent kroppsligen. Det finns saker jag varit med om även senare som stärker min tro på att min älskade mamma är med mig. Inget konkret och handfast utan mer förnimmelse och varm kärlek. När jag är på väg att ta destruktiva beslut eller göra mig själv illa till exempel. Då kommer mammas ansikte upp och jag besinnar mig. Hon och barnen livnär mig. Mamma alltmer faktiskt genom åren. Och då är det ändå över 30 år sedan hon dog!

Ann-Britt Pettersson finns alltid med mig och jag längtar verkligen till den dag vi träffas igen. För det kommer vi att göra. Men jag har inte lika bråttom nu som jag hade för en tid sedan. Jag tänker inte skynda på någonting och förstår att min uppgift är att vara kvar på jorden utan att aktivt påskynda någonting. Jag lever och gör det jag mäktar med helt enkelt och då får de som vill döma mig om de vill för att jag inte är perfekt i deras ögon. Döm mig, var tysta och titta snett, jag är van att vara apan som alla tittar på men som ingen talar till.

Livet gör ont många gånger. Så förbannat ont. Förstår inte meningen och varför ibland. Karma har gett mig mer än jag ibland mäktar med känns det som. Men sådant skriver jag inte om längre eftersom jag avskyr upprepanden och patetisk självömkan. Har jag fastnat så behåller jag det för mig själv numera. Förutom dessa ord dårå… men mer blir det inte!

Min mamma finns där, bara jag är uppmärksam och låter henne finnas där. Min älskade mamma som jag saknar så innerligt! Gråter efter kraft, saknar och längtar. Hela tiden.

5 thoughts on “Min älskade mamma

Kommentarer inaktiverade.