Någonting jag har bävat för länge kommer att ske i morgon. Får faktiskt i perioder närmast panikkänslor när jag tänker på det, men jag ska göra det. Det är endagskurs i Stockholm med helt nya människor. Ja, nästan i alla fall. Och jag åker iväg själv.

För den sociale och den som inga problem har är väl detta ingenting, men för mig så känns det som att bestiga ett berg som inte går att bestiga just nu. Utmaningen för mig i vår. Att gå på en kurs som varar i några timmar. Låter ju inte så svårt, eller?

Att få iväg barnen och ta tåget är inga problem. Det är sen. Trots att jag vet ungefär vad det ligger så finns en skräck i att inte hitta, att komma försent och göra bort mig. Sen att sitta där och fila på webbverktyget och strategier (som jag är urkass på) känns också jobbigt.

Men vet ni vad det värsta är och som gör att jag nästan bara vill skita i alltihopa. Det är alla pauser. När man ska fika tillsammans och sen det stora provet, äta lunch. Det känns så obehagligt att behöva kallprata med människor som jag inte alls vill prata med just nu. Sådana tankar skrämmer skiten ur mig. Tänk om vi ska presentera oss för varandra? Vrålångest får jag av att bara skriva orden.

En stor del i mig skriker att detta vill jag INTE. Jag skiter i det och trotsar min chef. Hon vill ju att jag ska åka på detta, men själv så känner jag bara skräck. Samtidigt så vet jag att jag måste utmana mina rädslor och verkligen göra detta. För min egen skull.

Utmaningen är stor, läskigt och otroligt obehaglig för mig.