Svängningarna var enorma. Ena stunden så var det givet att jag skulle åka iväg på kursen i Stockholm och andra stunden total skräck för att ens ta mig på tåget. Ett tag så var jag helt säker på att det inte skulle bli några problem för att sen känna total omöjlighet inför denna kurs.

Mitt på dagen så var ångesten monumental. Jag kände bara att detta grejar jag inte. Så jag mejlade nya chefen och sa som det var. Jag mejlade återbud till arrangörerna och sa att jag ville gå i höst istället. För att skjuta upp allting. För att återigen få slippa. För att fly och för att inte bli bedömd.

Chefen svarade och tyckte det var synd att det “sprack” och jag bara kände mig ännu mer värdelös. Mest för mig själv att jag inte ens klarade av detta. Jag borde ju ha känt en lättnad över att slippa, men det blev nästan ännu värre. Så värdelös att jag inte ens klarar av en kurs trots att jag gått alla jävla möjliga terapier i så många år. Står bara still och stampar på den där förbannade ångestfläcken, år ut och år in.

Sen har vi detta med att jag alltid känner mig i underläge. Som om jag fortfarande är den där lilla pojken som väntar på godkänt eller inte från vuxna. Som liksom inte har någon vilja själv utan så förbannat mycket lyssnar och gör som andra vill att jag ska göra. Svaret från chefen var enormt jobbigt att vänta på och att sen läsa. Som om jag väntade på en lärare som ska godkänna mig eller inte. Märkligt sätt det där, men så kände jag och så känner jag med mycket i mitt liv, 46 år gammal! Patetiskt är vad det är.

Ingen befrielse eller ingen lättnad över att det nu blir vanlig dag i morgon. Än mer ångest över värdelösheten och att jag inget kan eller grejar. Vill liksom inte mer. Apati och ingen som helst lust och ett sådant hat mot alla som inte är som jag vill att de ska vara. Jag vet att det är speglar som jag tittar i och att det är mig själv jag ser i många människor. Men jag klarar inte av människor knappt längre utan tycker de är idioter allihopa. Spegeln är så jävla stor numera.

Orkar inte med några kommentarer på detta, utan jag ville bara skriva av mig och försöka få ur mig självhatet och värdelösheten som jag nu känner. Ångestgreppet är starkt omkring mig just nu.