Vet faktiskt inte om jag ska skratta eller gråta, nu när jag sitter med “plåster i munnen” Tandläkarbesöket gick bra för mig ur rädsloperspektivet, men den tand som jag hade ont i kunde inte räddas. Den snälla tandläkaren ville dra ut den och hon försökte verkligen.

Jag fick flera bedövningar och det gick bra, men inte fick hon ut hela tanden inte. En del sitter kvar och tiden rann iväg, så nu har jag fått en ny tid för en liten operation i munnen. En operation som sätter hela mitt Londonäventyr på spel eftersom kostnaderna går på flera tusen. Som sagt, jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. En liten skvätt kom när jag kom hem, men samtidigt så tänkte jag att jag ska fanimej klara av detta också.

Byta “plåster” en gång var 30:e minut tills blödningen har slutat. Inte äta eller dricka på två timmar. Ska jag hitta något positivt av det hela så är det väl att jag knappt äter längre. För att det gjort så ont i munnen. Tredje dagen nu med begränsad föda. Jag försöker dock att dricka en del. Har som tur var en del Ipren kvar (Alvedon tyvärr slut) som gör att jag åtminstone ska klara mig till jobbet i morgon.

Det är också så skönt att vara totalt bedövad i vänstra delen av munnen. Ingen smärta, ingenting och jag får njuta så länge detta håller i sig. 3-5 timmar ungefär.

Men hon var bra denna tandläkare. Henne behåller jag och nu är det bara att acceptera att det även blir en mindre operation i munnen där de ska skära i tandköttet för att få ut hela tanden. Tiden är dock satt till 23 februari, vilket jag tyckte var vädigt långt borta, men enligt tandläkaren så är det ok, bara jag “sköter” munnen enligt de anvisningar som jag nu fått.

Nu ska jag byta mitt första “plåster”.