Idag tänder jag ett ljus för Fadime Sahindal och alla hennes medsystrar/bröder som lider i det tysta och som lever dagligen under hot från sina manliga släktingar.

Vad har då hänt på 10 år?

Myndigheterna och då främst polisen vet mer idag och har fått kunskaper i ämnet, men i själva omhändertagandet av de drabbade så finns det mycket kvar att önska. Det finns en rädsla och en feghet, många hänvisar till rasism och islamofobi och ser inte problemets vidd. Sen undrar jag ofta vart feministrörelsen tagit vägen?

Gulan Avci skriver i en debattartikel bland annat:

De som borde ställa sig på barrikaderna och ta kamp mot hedersförtrycket är den svenska feministrörelsen. Men så är det inte idag. Feministerna och delar av vänsterrörelsen har vänt dessa tjejer och killar ryggen.

Varför kan man då undra? Avci fortsätter:

De menar att om man fokuserar på hedersvåldet som finns bland invandrare från till exempel Mellanöstern så skulle det innebära att man samtidigt inte tar lika allvarligt på brott som begås av etniskt svenska män. Men så är det inte. Man måste klara av att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Och man måste våga kalla saker vid dess rätta namn.

Samma tankegångar har Dilsa Demirbag-Sten i en intervju om vad som är det starkaste bränslet för henne:

Förnekandet. Det här är en grupp kvinnor som stora delar av den feministiska rörelsen i Sverige missar.

När jag skrev som Trueto så skrev jag så här ett år efter Fadimes död:

150 flickor lever under hot

10:35 19/1 2003

Hela hennes familj har tagit avstånd från henne. Fadimes syster Songul som vittande mot fadern och för sanningen står i dag helt ensam. Familjen har vänt henne ryggen. Visst är väl det konstigt?
Vad är det för familj som inget lärt? Min tolkning av det hela blir ju då att de indirekt stödjer faderns mord på Fadime. Eller hur? Vad är det som gör att en familj agerar så? För inte kan väl kultur och landstraditioner vara orsaken?
På min ort är det 150 flickor som lever under hot. Flickor som utsätts för kollektiva hot i patriarkala familjer. Det spelar ingen roll vad vi kallar detta, heder eller inte, men varför accepterar samhället att dessa män (för det är alltid män) får hållas? Detta pågår dagligen och oftast i det tysta.
Flickorna skall lyda fäder och bröder, bädda deras sängar, ta hand om småsyskon, passa upp på familjen tills de gifter sig med män som familjen godkänt. De får inte delta i sexualundervisning och simundervisning, papporna håller koll på deras menstruation och deras skolscheman. Detta är sanning i dagens Sverige för många flickor.
Det minsta samhället kan göra är att skaffa flickorna skyddat boende, ett nätverk av människor som finns där som stöd. Jag tycker faktiskt också att dömda män kunde utvisas till sina hemländer på livstid. Har de svenskt medborgarskap skall detta tas ifrån dem. För som sagt, männen lever många gånger ett fritt liv i Sverige efter utfört dåd, medans flickorna får leva i skräck och ångest under lång lång tid.
Den 21 januari skall jag tända ett ljus för Fadime och alla hennes medsystrar som lider i det tysta.

Relaterat:
fadimedagen