Till minne av Fadime

Idag tänder jag ett ljus för Fadime Sahindal och alla hennes medsystrar/bröder som lider i det tysta och som lever dagligen under hot från sina manliga släktingar.

Vad har då hänt på 10 år?

Myndigheterna och då främst polisen vet mer idag och har fått kunskaper i ämnet, men i själva omhändertagandet av de drabbade så finns det mycket kvar att önska. Det finns en rädsla och en feghet, många hänvisar till rasism och islamofobi och ser inte problemets vidd. Sen undrar jag ofta vart feministrörelsen tagit vägen?

Gulan Avci skriver i en debattartikel bland annat:

De som borde ställa sig på barrikaderna och ta kamp mot hedersförtrycket är den svenska feministrörelsen. Men så är det inte idag. Feministerna och delar av vänsterrörelsen har vänt dessa tjejer och killar ryggen.

Varför kan man då undra? Avci fortsätter:

De menar att om man fokuserar på hedersvåldet som finns bland invandrare från till exempel Mellanöstern så skulle det innebära att man samtidigt inte tar lika allvarligt på brott som begås av etniskt svenska män. Men så är det inte. Man måste klara av att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Och man måste våga kalla saker vid dess rätta namn.

Samma tankegångar har Dilsa Demirbag-Sten i en intervju om vad som är det starkaste bränslet för henne:

Förnekandet. Det här är en grupp kvinnor som stora delar av den feministiska rörelsen i Sverige missar.

När jag skrev som Trueto så skrev jag så här ett år efter Fadimes död:

150 flickor lever under hot

10:35 19/1 2003

Hela hennes familj har tagit avstånd från henne. Fadimes syster Songul som vittande mot fadern och för sanningen står i dag helt ensam. Familjen har vänt henne ryggen. Visst är väl det konstigt?
Vad är det för familj som inget lärt? Min tolkning av det hela blir ju då att de indirekt stödjer faderns mord på Fadime. Eller hur? Vad är det som gör att en familj agerar så? För inte kan väl kultur och landstraditioner vara orsaken?
På min ort är det 150 flickor som lever under hot. Flickor som utsätts för kollektiva hot i patriarkala familjer. Det spelar ingen roll vad vi kallar detta, heder eller inte, men varför accepterar samhället att dessa män (för det är alltid män) får hållas? Detta pågår dagligen och oftast i det tysta.
Flickorna skall lyda fäder och bröder, bädda deras sängar, ta hand om småsyskon, passa upp på familjen tills de gifter sig med män som familjen godkänt. De får inte delta i sexualundervisning och simundervisning, papporna håller koll på deras menstruation och deras skolscheman. Detta är sanning i dagens Sverige för många flickor.
Det minsta samhället kan göra är att skaffa flickorna skyddat boende, ett nätverk av människor som finns där som stöd. Jag tycker faktiskt också att dömda män kunde utvisas till sina hemländer på livstid. Har de svenskt medborgarskap skall detta tas ifrån dem. För som sagt, männen lever många gånger ett fritt liv i Sverige efter utfört dåd, medans flickorna får leva i skräck och ångest under lång lång tid.
Den 21 januari skall jag tända ett ljus för Fadime och alla hennes medsystrar som lider i det tysta.

Relaterat:
fadimedagen

Läs även andra bloggares åsikter om Fadime Sahindal, Gulan Avci, hedersmord, Dilsa Demirbag-Sten, intressant?

Annonser

2 tankar om “Till minne av Fadime

  1. Ping: Nu ska vi minnas Fadime i dag #fadimedagen | Andreas Froby (FP) – Liberal aktivist & framtidens politiker -

  2. MagnusJ

    På Ulf Lundells skiva ”Högtryck” finns det en sång med titeln ”Den dummaste djäveln i världen” (finns på spotify). Titeln är enkel, rättfram och uppriktig. Det finns inga poetiskt förskönande element i titeln. Sången verkar ha fötts ur ilska och är – som jag ser det – en sång om svek. Ett obegripligt svek. Det handlar om ett svek mot kärleken och livet; i det här fallet en fars svek mot sin dotter. Mina tankar går till Fadime Sahindal som i januari 2002 sköts till döds av sin far i systerns lägenhet, men sången kan appliceras på andra kvinnor som också fallit offer för hederskulturen. Fadime har blivit en symbol för den frihetsälskande människan, hon som offrade allt – också sitt liv – för det hon älskade. En vacker, ung människa som utkämpade en heroisk kamp med sitt eget liv som insats. Lundell sjunger: ”Ingen är som hon/Ingen var som hon/så bra som hon/så sann som hon/så vacker som hon” Det oreserverade hyllandet av hennes egenskaper och skiftningen i tempus Är/Var får mig att ana att personen är död, men att hon kommit att inta rollen av ett slags modern kvinnlig martyr i sångarens ögon och därmed lever vidare. I slutet av sången sjunger Lundell att hon kanske gått till en annan (dimension?) eller att hon har gått ifrån en far (den biologiska) till en annan Fader(Gud?).
    Vad är det som får en man att döda sitt barn – för hederns skull? Är det överhuvudtaget möjligt att på djupet förstå en sådan handling? Ulf Lundell söker inte svaren, han vädjar sången igenom till lyssnarens ryggmärgsreflexer snarare än till intellektet. I sången lämnas det därför inget utrymme åt psykologiska förklaringsmodeller. Lundell drar istället paralleller till ett annat obegripligt svek, i ett historiskt bibliskt sammanhang genom textraden: ”Se hur hans inälvor gör sig klara att lämna hans meningslösa kropp” Sångtexten är tydligt inspirerad av Apostlagärningarna i bibeln och Judas Iscariots svek mot Jesus. I bibeln står det följande om Judas: ”Och med de penningar han hade fått såsom lön för sin ogärning förvärvade han sig en åker. Men han störtade framstupa ned, och hans kropp brast mitt itu, så att alla hans inälvor gåvo sig ut.” (Apg 1:18) Samma sak förväntas ske med mannen i sången som svek och mördade sin egen dotter. Sången är en anklagelseakt mot Fadimes far, men faktiskt också mot alla de män som direkt eller indirekt genom hederskulturen begått eller är beredda att begå liknande vidrigheter mot sina egna barn.
    Om man inte begriper att värdet på sin egen dotters liv är så mycket högre än hedern så är man dum. Om man dessutom går så långt som till att mörda sitt eget barn så är man också en djävul och kanske till och med den dummaste djäveln i världen.

Kommentarer inaktiverade.