Tänk att nu tvingas jag till tandläkaren. Tala om att själv få träna på sina rädslor, direkt nästan efter att jag uttrycker dem. Har i slutet på veckan pratat om just min skräck för borrar.
Det började redan igår. Den trasiga tanden har varit lugn i månader, men igår så satte det igång och det ordentligt. Tog värktabletter som lindrade något.

Först så tänke jag inte gå till tandläkaren. Rädd som jag är så tänkte jag att det skulle ”värka ut” vilket det inte gör. Idag har det varit värre och jag ringde. Så i morgon klockan 13 så ska jag fixa tanden.

Träning i att våga. Att låta modet vara lite större än rädslan. Vet inte om jag ska tacka eller gråta för den ”möjlighet” jag nu får. (;-)