Rädslan är större än modet

Måste lyfta upp en bloggpost med namnet Anna Lindhs mördare har inte fattat som Ann Helena Rudberg skrev på förra årets sista dag. Den är tänkvärd!

Hon skriver där om att lära sig livets läxa och tar Anna Lindhs mördare som ett exempel. Hon fortsätter:

Det går inte att skylla på en dålig barndom, inte att tycka att det är alla andras fel. Livet handlar om att ta sig igenom allt detta. Var och en av oss har sin egen "Hitler" (han hade också en taskig barndom) inbyggd. Det handlar om att upptäcka var den gömmer sig.

Många gånger har jag trott att jag varit förbi vissa livspassage men eftersom jag varit mitt i dem så har jag liksom inte sett vad som pågår. Det går inte att skylla ifrån sig i längden och tycka att det är alla andras fel. Visst, man kan leva hela liv som offer och att det alltid beror på andra, men var hamnar man då? Man står still eller till och med går bakåt i sin livsutveckling. Jag har problem med detta och det erkänner jag utan omsvep.

Att vi har ett val är för mig självklart. Vi är inte fast i någonting för evigt, men det kan vara bekvämt i sitt elände att sitta kvar eftersom det är just de känslor och tillstånd som man behärskar, även om de gör en illa och man även gör andra illa.

För mig har det varit enklast att stå kvar. Rädslan har hela tiden varit lite större än modet. Nu måste jag vända detta och se modet som större än rädslan. Inte bara för min egen skull, utan även för de som finns omkring mig.

Ann Helena fortsätter:

En människa kan välja att vara ond. Det är ett trist tillstånd.
Vi är skapade med naturliga känslor och om man som barn inte får ge uttryck för dem på ett naturligt sätt så skapar det ett mörkt område i själen. Vi har naturlig vrede, som går över på femton sekunder om den får uttryckas. Barn behöver få uttryck för sin naturliga självhävdelse, auktoritet och vrede, för annars förvandlas detta till en inre "Hitler" och den människan blir full av raseri, hat och hämndkänslor.

Detta känner jag av alltmer och då speciellt hatet och dessa hämndkänslor. Att få utlopp för dem i vuxen ålder är väldigt obehagligt och för mig har nog detta med att döva bort detta då kommit in. Det paradoxala är att när jag gör det numera så blir jag även då arg och hatisk på vissa människor som mitt jordiska ego har svårt att passera. De har varit viktiga för mig i min egen utveckling eftersom jag i praktiken tvingats möta känslor och situationer som inte alltid varit så roliga och goda för mig.

Man kan vara sjuk i själen också och då är frågan hur stort valet är?

Sorg måste barn också få ge uttryck för annars blir de självömkande som vuxna och oförmögna att hjälpa andra. Det inre hos en sådan människa är fyllt med skam- och skuldkänslor.

Så sant så tycker jag. En del av mig vet ju detta gällande mig själv och här är min intellektuella vetskap långt före den mentala. Men jag tycker jag har sörjt och fått ur mig under lång tid nu genom den hjälp jag fått. Men jag hukar och duckar tydligen fortfarande för vissa känslor inom mig. Dövar bort det och skyller just på det. Min röda tråd i livet har varit att försöka ta genvägar ifrån det som smärtar.

För att rädslan är större än modet.

Kärlek är även det en naturlig känsla. En form är villkorslös. Den tar hand om en baby på dess villkor, utan att ställa krav. Men det betyder också att en förälder måste säga nej. Detta nej är även det ett uttryck för kärlek. När barnet växer måste det få lära sig självt och vara stolt över att den kan.
När människor är vuxna är det enbart de själva, som är ansvariga för de val de gör i livet. Ett val medför ansvar och att acceptera detta. Vi har alla en fri vilja, men också ansvaret för konsekvenserna.

Ingen annan är ansvarig för mina val. Att skylla ifrån sig på alla andra blir bara kontraproduktivt i längden eftersom jag om och om igen kommer att få gnugga igenom det jag inte vill se, just för att förstå att jag är själv ansvarig för det som möter mig.

Hon citerar också Elisabeth Kübler-Ross som var psykiater och pionjär inom arbetet med svårt sjuka och döende samt i forskningen om den så kallade "ut-ur-kroppen-" eller "nära-döden-upplevelsen":

Alla som sitter i fängelse har ouppklarade svarta områden i sina själar. De har stor livssmärta och livsångest, men de är inte olika oss andra, förutom att de har stängt av dessa områden. Deras inre är förvridet. De har inte kunnat bearbeta det som har hänt dem, utan har begravt oförrätter och annat, som de inte har klarat av.

Alla föds perfekta, som människor, men om man inte får uppleva tillräckligt med kärlek och förståelse, så kan man bli en tickande bomb.

Dock kan man också, som Elisabeth Kübler-Ross gjorde, gå igenom all den smärta, det hat och den vrede, som inte kunde uttryckas tidigare och vända detta till något gott både för en själv och för andra. Detta är meningen med livet och de som inte begriper det får alla chanser de behöver, för att till sist inse detta. Livet är en skola och vi flyttas inte upp till nästa klass förrän vi är mogna för det.

Och alla får all den tid vi behöver för detta. Det är också en universell lag. Men visst vore det bra ifall människor i allmänhet, vi som art, snart begrep de enkla lagarna för hur vi fungerar.

Jag håller med Ann Helena Rudberg i stora delar. Vi föds som blanka kort och med nya möjligheter till att förändra våra liv. Vi påverkas av de föräldrar vi valt och de kamrater som kommer att hjälpa oss att utvecklas som allra mest. Ingenting är egentligen fel så länge man inte medvetet skadar andra. Det är där den fria viljan kommer in och ju mer man lär och ju mer man kan ta in, ju oftare så väljer man den goda viljan och inte den som gör att friktion uppstår och nya omvägar möter en på livets stig.

Sen vad som riktigt menas med att flyttas upp till nästa klass, det vet jag inte. För mig handlar det om andlig mognad och i den skolan finns det i så fall oändligt många klasser.

Men så länge rädslan är större än modet så får många av oss problem. Man står och stampar känns det som och att då ha kraft att utmana detta är en kamp. Att vända på det så att modet blir större än rädslan. Det är mitt mål 2012.

4 svar till “Rädslan är större än modet”

  1. Ann Helena: Jag har faktiskt läst den där boken för länge sedan och minns att den var bra. Skulle inte förvåna mig om jag har den i gömmorna någonstans. Har glömt bort mycket. Vi får påminna varandra när det är tungt!

    Nurse Rached: Tänk om jag bara kunde som du till 100%!! Tack för påminnelsen och jag kommer att försöka så länge jag lever att förändra mig även känslomässigt. Intellektet vet mycket väl och ibland kan det vara en nackdel att veta men inte kunna praktiskt… Kram!

    Tette: Så är det ju. Det är svårt att ha en aning kanske om vissa saker och ändå inte komma vidare. Att smärta sätter sig i kroppen är tungt. Man får ta ansvar för det man kan och göra det man orkar med. Ingen kan begära något annat av en. Det är svårt detta eftersom jag har tillgång till mycket, men ändå fastnar gång efter annan. Återigen så får jag nu proffisionell hjälp och hoppas att även känslora kommer att förstå mera. Kram!

  2. Är urtrött och har i ärlighetens namn bara snabbläst igenom inlägget men känner ändå spontant att … för att KUNNA ta ansvar för sina handlingar – begådda genom själsskador – så måste man ju först av allt ens se och förstå att man har sådana! Och har man tillräckligt traumatiska upplevelser från begynnelsen med sig i bagaget så är det låååångt ifrån säkert att man överhuvudtaget har tillgång till vare sig minnen eller känslor inför det som skadat en så svårt. Det är ju ganska vanligt att svåra händelser ”stängs ned” inom en, så att man inte når dem på ett medvetet plan.

    DÄRFÖR tycker jag att det är ett snävt, extremt förenklat seende att tror att var och en är förmögen att faktiskt ta fullt ansvar och genomtänkta beslut i handlandet! Har skrivit om det många, många gånger förut – om den fria viljan och hur fri den egentligen är. En sådan text (från 2001) ligger bland annat i min ”Skrivet”-sida, under menyrubriken ”Kreativt” och texten heter just ”Fria viljan”.

    OM man däremot HAR tillgång till sitt förflutnas plågor … DÅ är det banne mig ens förbannade skyldighet att jobba med det utav bara fasiken – så att man inte sargar andra (och sig själv) mer än nödvändigt, på sin fortsatta färd genom livet!

    Kram och natti!/Tette.

  3. Elisabeth Kübler- Ross är en stor favorit hos mig! Döden är livsviktig har jag haft ett litet lager av och delat ut till personer som jag tyckt behövt den.

    Det är ju så, att som barn har man ingen möjlighet att påverka sitt liv, eller iallafall begränsat. Man är utlämnad åt vuxna, åt derar beslut, åt deras sätt att leva sina liv. Vissa fastnar där och inte tar ansvar för sitt liv som vuxna utan gör sig till livstidsoffer för omständigheterna,

    Idag har jag ett val, jag kan välja bort människor eller miljöer som jag ,år dåligt av samtidigt som jag alltid kommer ha kontakt med det där lilla, rädda barnet inom mig. Hon finns där också och henne var det synd om. Den vuxna kvinnan som är jag är det inte synd om. Jo, såklart att det kan vara synd om mig nu också (när jag har ryggskott eller så) men jag är inte beroende av andra människors välvilja, jag kan vara den jag var ämnad att bli. Tidigare har jag badat bubbelbad självömkan— ”ja, om ni bara visste hur jävligt jag har haft det så skulle ni förstå varför jag måste blåsa ur skallen med alkohol då och då….” Och olika beteenden jag har haft, jag har nog varit nästintill varit odräglig eftersom det varit så konstant synd om mig..

    Idag har jag väldigt svårt för självömkande personer och det är självklart så att jag ser mitt eget beteende i de människorna. Klart ocharmigt. 😦

    Må så gott, kram och en trevlig helg!

  4. Tack för att du skriver om detta Jerry! Det var verkligen värt att läsa om hennes bok. Jag kom ihåg att jag hade gillat den på 90-talet, men nu var den nästan ännu bättre. Vilken klok människa och så mycket elände hon gick igenom och såg. Och så mycket ljus och kärlek hon fann.

    Det där om hennes guru var bra också, att hennes bästa guru, den som lärde henne mest var en icke utbildad städerska, som gjorde de döende patienterna så lugna. Och Elisabeth begrep inte vad städerskan gjorde, för hon var ju inte inblandad i vården.

    Till sist fick hon veta att denna svarta kvinna, som inte var någon alls i hierarkin på sjukhuset inte var rädd för varken livet eller döden, för hon visste att det inte var så farligt. Hon hade sett sitt eget barn dö och efter det var hon inte rädd för någonting.

    Och det enda hon gjorde med patienterna var att trösta dem med sin närvaro, säga något litet och kanske klappa dem på armen, men hon förmedlade och överförde sin egen erfarenhet genom sin kroppsliga närvaro.

    Och Elisabeth säger: Leta inte efter en guru eller en baba. Era lärare kommer förklädda. De kommer i form av barn, de kommer i form av senila gamla farmödrar, de kommer i form av en svart städerska.

    Tack än en gång för att du skrev och för att du påminde mig, för i dag blev jag så sur och arg på en person, som hade använt mig till att trycka till en vän till mig, men nu har du vänt världen rätt åt mig igen, genom att skriva det där. Allt som händer är okej! Nästan, men vi som inte är klara med livet måste ju uppröras ibland, åtminstone någon gång per dag! Det ingår 🙂

Kommentarsfunktionen är stängd.